Hello Africa: Ulrika goes Skinnarmo

Jag och min Masaifilt gör succé på catwalken

Direkt efter Masai Mara upplevelserna var det dags att gå direkt vidare till nästa strapats (utan att passera GÅ antar jag); Ngorongoronkratern. Det är, som namnet antyder, en stor krater som bildats av jordplattors förskjutningar och vulkanutbrott (förlåt Pappa, jag vet att mina geologiska kunskaper är generande för hela släkten). Vi startade tidigt och åkte allt högre upp i bergen i Tanzania till vårt läger som låg längst upp vid kraterns ytterkant. Det var då på ca 3000 meters höjd och redan när vi kom dit på eftermiddagen var det ganska kyligt. Vi hade blivit förvarnade om att det skulle bli rejält kallt och jag hade packat ner alla tänkbara textilier (oftast i klädform) som jag hittat på min väg och stod nu välekiperad och nöjd med mig själv på kratertoppen. Bland annat hade jag i Masai Mara köpt en

Masaifilt (som, så vitt jag vet, faktiskt inte var gjord av koexkrementer och på så vis skilde sig från allt annat där) enkom för detta ändamål och ansåg mig själv därför mycket väl förberedd. Not so. Så snart det började skymma och solen gick ner blev det brutalt kallt. Vi fick varm soppa i någon slags halvutomhus matsal och jag började klä på mig lager för lager. Ungefär ett nytt lager i kvarten. Nämnde jag förresten att det var i tält vi skulle sova? För det var det.

Campingen och våra tält dagtid. Innan Rysskylan drog in.

När middagen var slut var vi några som skulle gå på toaletten (eller hålet i marken i plåtskjulet bakom "matsalen" vilket är en ärligare beskrivning av stället) och när de första ur gänget kom ut så stod de öga mot öga med två stora elefantbetar som i sin tur tillhörde en stor elefant som hade tagit sig in på campingen för att dricka ur en behållare utanför restaurangen. Jag hade hört talas om att de ganska ofta gör det, men att få se det på så nära håll var häftigt! Han stod helt lugnt kvar medan alla samlades runt omkring honom och knäppte bilder på bara några meters avstånd som om det var värsta paparazziscoopet. Det kändes helt overkligt. När han var klar lommade han sakta iväg bort mot skogen/djungeln igen. En fin stund.

De hade varnat innan för att man inte fick ha någon som helst mat eller något annat som luktade (myggmedel eller solcreme tex varav det sista var en något överflödig regel med tanke på temperaturen) med sig in i tälten eftersom det lockar till sig djuren (det var alltså en helt oinhägnad camping) och särskilt flodhästar och vårtsvin kan bli lite lätt pissed off om de inte kommer åt det de luktat sig till. Det hade tydligen hänt tidigare att de gått berserk i och utanför tälten just pga detta .Toaletten var som vanligt placerad en kortare dagsvandring från sovplatserna så målet med natten var (också det som vanligt) att klara sig igenom den utan att behöva gå ut och famla omkring i mörkret bland vilda (människoätande troligtvis)djur. När det så var dags att krypa ner i soväcken var det bara att hoppas på det bästa... Det var kallt. Som i skitkallt. Följande lätta och trivsamma sovmuntering hade jag på mig:

En långärmad tröja, två t-shirtar ovanpå det, en tjock luvtröja, en vindjacka, ett par vandringsbyxor (som alltså dubbelarbetade som sömnbyxor), tre par sockar, en sarong knuten om huvudet som mössa (!), luvorna på tröjan och jackan uppdragna, en sovsäck uppdragen över huvudet och ovanpå det en masaifilt (orange. Matchade sovsäcken. Det enda som matchade på hela den här resan, därav omnämnandet). Och jo; ytterligare en t-shirt knuten runt rumpan för extra värmepunktmarkering. Det var alltså lite småkyligt sådär. Det var inte tal om att slip in to something more comfortable direkt...

Svalt och skönt, tycker jag och Emma.

Mysmiddag med Lena

Under natten blåste stormen Gudrun in över campingen (nej, ok då. Det var det ju inte. Men kanske dess afrikanska släkting Gudrombawomba eller något liknande) och jag, som självklart inte kunde sova, låg vaken

Tidigt på kvällen, fortfarande ovetande om

den analkande kylan

och väntade på att tältduken skulle blåsa iväg och att jag därmed skulle få göra ett rådigt, hjälteingripande. Det gjorde den inte, men duken slog som ett segel och vinden tjöt utanför. Men trots situationen och att jag inte sov mer än kanske någon timme så var det mysigt på något märkligt sätt att ligga där och lyssna. Jag delade tält med två andra tjejer, varav en också låg vaken nästan hela natten. En stund lekte vi att vi låg på basecamp 3 på väg att bestiga K2 (nej, det gjorde vi ju inte alls. Det var egentligen bara jag som lekte det ensam. Inuti mitt huvud). Det var hur som helst hundra gånger bättre än att sova i skjulet på Masai Mara.

En av anledningarna till att min solbränna blev begränsad.
Observera att bilden inte är arrangerad. Det var så jag "sov".

Morgonen efter startade vi i gryningen och åkte ner i själva kratern (ca 2 km diameter). Det var otroligt vackert. Till att börja med låg molnen som ett kompakt lock över just själva "kraterhålet" och när det bit för bit luckrades upp och solen trängde in i de små runda öppningar som bildades i molntäcket lyste små solpelare ner mot den savannliknande naturen i kratern. Pretty.

Under dagen i kratern såg vi framför allt det vi var ute efter att se; den svarta noshörningen. Flera stycken t om. Och med det var det slut på safariutflykter för den här gången och det kändes som att det var helt lagom och fullt tillräckligt.

Jag började vid det här laget bli lite trött på att frysa och saknade värmen mycket. Zanzibar hägrar där borta i fjärran...

Bilder från Ngorongoronkratern