Zanzibar - den som väntar på något gott....

Deja vu från min förra långresa 2004 när jag, efter 8 månader i ryggsäck och i smutsiga sovsalar med ännu smutsigare badrum, allra sista natten i Kuala Lumpor tog in på ett lyxhotell och föll i gråt inför synen av det blankvita badrumskaklet (och inför en mycket skrämd Bellboy);
Idag när vi efter en lång resa äntligen nådde fram till Zanzibar och blev tilldelade våra rum var det exakt samma känsla. Vi skulle få någon form av hostel/hotellrum för andra gången på resan och i och med att det förra tillfället beskrivits i detalj här i ett tidigare inlägg kan ni säkert föreställa er att mina förväntningar inte var så höga vad gäller komfort och renlighet. Vi sa till varandra att om det bara var hyfsat fräscht så var vi nöjda (det innebär ungefär att det gärna får finnas sammanhållande väggar, samt sängar med fler än två ribbor i). Och väl på plats blir vi tilldelade...tja...om inte paradiset så snäppet precis under. Rummen var superfina och låg alla längst med den långa, vita sandstranden hade följaktligen det turkosa havet utanför dörren. Jag hörde min rumskompis Emma skrika till inifrån badrummet och jag kände precis likadant. Det var starka känslor i omlopp. Dubbelsängen (jaja..man kan inte få allt) var bäddad med myggnät som en sänghimmel ihopknutet med färska blommor (att jag inte provade det gamla knepet när det var som trickigast att sätta upp nätet på taket där i början?). Allt var rent, och snyggt och vi hade vita lakan och tv på rummet. Ja, snälla nån, vilka extravaganser. Not worthy, liksom.
Vi åt en gemensam buffélunch på altanen precis ovanför stranden och njöt av värmen efter så många dagar i kyla. Det var fantastiskt att få värma sin, av kyla i princip, likstela och bleka lekamen i solgasset. Vi ska stanna här i tre dagar innan vi åker vidare till nästa ställe längre norrut på ön där jag planerar att göra min dykningscomeback efter att ha vilat mig i form i sex år. Självklart ska den vara storstilad och mycket framgångsrik.

Och ett plus till: Gratis internet på rummen. Kanske kommer det t om ett blogginlägg som är korrekturläst någongång i framtiden. Men Orsa kompani lovar som bekant ingenting bestämt.

Här vill jag leva, här vill jag bo....

Jamen, just det ja. Det är ju det jag gör!