Förklaring

Så där ja. Då var det dags att ut och resa lite igen. Så här genomtänkt gick det till då jag bestämde mig för att åka 5,5 vecka i en rosa buss i Afrika utan några som helst basala bekvämligheter/nödvändigheter (som exempelvis säng, toalett och sjukvård med HIV-negativa kanyler. Sådana grejer).
Scen: Avdelningsmöte på jobbet. Den oundvikliga frågan om vad man ska göra för något spännande på semestern dök, som den alltid gör så här års upp. Lika välkommen som en cykelpunktering ungefär (man blir inte direkt jättearg, mer trött och irriterad). Som vanligt hade jag inte några planer att informera om eftersom jag tydligen även i år glömt att boka den där lilla mysiga stenstugan i Provance med familjen eller den där galna partyresan till Ibiza med det jättejättestora (men ändå på något sätt mycket tighta och förtroliga) kompisgänget. Med stigande stresshormonhalt lyssnade jag på mina kollegors planer och...tja... man kan väl sammanfatta det med att  "-I just panicked" och hör följaktligen mig själv säga:
"-Jaha ja. Det säger ni...Själv tänkte jag åka till Afrika med Rosa bussarna". Jag blev lika förvånad som mina kollegor över det oväntade utspelet men försökte spela stabil och riktigt ressugen. Så snart vårt möte var slut förflyttade jag mig skyndsamt till min dator och surfade upp Rosabussarna och hoppades att det verkligen fanns någon resa till Afrika som jag kunde hitchhika med i sommar. Tyvärr fanns det det. Och eftersom jag nu gjorde den här resan enbart för att verka ball och modig så valde jag bort den töntiga 2,5 veckas resan till förmån för den lite mer hardcore 5,5 veckas. Jag försökte att inte tänka så mycket på det där med att man bokstavligen ska sova skavfötters på en 90 cm madrass med en främling på ett busstak varje natt och att jag säkert får tilldelat mig den mest överviktiga reskamraten i såfall. Det har jag fortsatt att inte tänka på jätteintensivt sedan dess.