Anekdot fran tidigare resa

En rolig story som jag måste dela med mig av som vår chaufför berättade igår och som urspelade sig på förra Afrikaresan:

När vi stannar för busslunch innebär det att vi kör av vid sidan av vägen någonstans, drar fram kastruller och skärbrädor och lagar mat vid vägkanten helt enkelt. Även om det är helt öde när vi stannar så ar det inom fem minuter minst 30 personer som står och tittar på oss. Ofta ännu fler. De säger oftast ingenting, utan tittar bara storögt och barnen hoppas på att få presenter såklart. Ungarnas vanligaste fras (förutom "Muzungo!!!") är annars "-Give me my money!". Jag vet inte vad de pratar om och brukar därför bara svara "-Men lilla du, jag har verkligen inte tagit dina pengar, du måste blanda ihop mig med någon".

Anyway. Vid det har speciella tillfället som storyn handlar om så hade gänget stannat vid vägkanten och maten var färdiglagad. Alla ställde sig i kö för att ta mat i tur och ordning i sina egna tallrikar. Då märker de plötsligt att en liten urbergsgammal Ugandisk kvinna smugit sig in i kön av 40 Muzungos. Hon tittar liksom ner i marken och försöker se oberörd och vit ut. Men grejen är att hon är fiffig och raffinerad som tusan för när det är hennes tur har hon lärt sig precis hur man gör och hon spritar händerna precis på samma sätt som alla innan henne i kön, hon lägger upp maten på samma sätt på medhavd tallrik och sätter sig sedan i någon grupp, chitchattar om ospolbara toaletter med de andra och försoker smälta in (det där med chitchattandet hittade jag på själv, förlåt). Vidare äter hon sin mat, diskar på samma sätt som de övriga (disk i grå balja, skölj i rosa) och försvinner när hon är klar sedan bort över  de dimhöljda bergen. Utan att blinka.

Cool tant.

På besök i Nairobbery

Nu har vi glidit in i Nairobi, med hjälp av lite Götlaborgshumor även kallat Nairobbery pga att det är den stad i Afrika med högst kriminalitet. Att bli rånad hör nästan till de dagliga vardagsbestyren här. Typ: Först gå ut med hunden, laga frukost, läsa tidningen, bli rånad på väg till jobbet, äta lunch etc. Så här långt har Kenya kanske inte riktigt imponerat brallorna av oss. Jämfort med Uganda och Rwanda är det extremt smutsigt och skräpigt, dyrt och har inte alls samma storslagna natur som de tidigare länderna bjudit på. Jag gissar att det kommer att ändras när vi åker till Masai Mara (en av Afrikas bästa nationalparker och en del av Serengeti) i övermorgon och ska räkna in the Big Five. Enligt Martin, var chaufför, så skulle Kenya utan sina djur vara ungefär lika attraktivt som semesterland som Ukraina eller Bangladesh. Men djuren lär väl förlåta en del.
I morgon kommer den nya gruppen resenärer och vi fyra som är kvar i vår buss sedan förra resan inser att vi nu sitter på ett storslaget maktmedel om vi bara kan ena oss innan. Vi kan ju nu sätta upp vilka regler som helst i bussen för gröngörlingarna, så länge inte Martin får reda på det. Vilka möjligheter!

Kommunikationsmiss

För någon vecka sedan när vi var i Lake Bunyonyi satt jag, Jenny, Sara och Iris och kallhängde lite på restaurangens veranda med en flaska av vad vi trodde var rosévin (men när det kom visade sig vara plommondessertvin. Men ändå. Det var ju mycket riktigt "mittemellan" rött och vitt som vi efterfrågat). En av de ugandiska servitörerna där hade rört sig runt oss ett tag och vi hade också pratat lite mer med honom (särskilt Iris som blev lite kär tror jag). Han kom i alla fall fram och presenterade sig när vi satt där. Han tog först mig i hand och sa "-My name is Bright". Varpå jag reflexmässigt och uppskattande svarade "-Good name!!!". Sedan gick han laget runt och alla presenterade sig. När han lite senare kom ut med den maten vi beställt ställde han ner min tallrik framför mig och sa glatt; "-And for you, Goodname!"

Vilket följaktligen självfallet efter det blev mitt Afrikanamn.
:-)

Ulrika - tuffast i världen. Or?

Jag har funderat lite över det här med att jag hela tiden här i bloggen tycks vilja framhålla vilka fräna och farliga saker jag utsätts för/utsätter mig själv för här i Afrika. Varför gör jag så? Det är ju skittöntigt. Tror jag kanske att alla runt omkring mig till vardags aktivt går runt och irriterar sig på att jag är en sådan fegis och verkar ha ett sådant ospännande liv att jag hela tiden måste framhäva mig själv och mitt farliga liv på det här viset? Eller kan det vara så att jag själv faktiskt tycker just det och försöker övertyga mig själv om motsatsen? Oavsett vilket så är det ganska tröttsamt.
Trots detta kan jag inte lova att sluta.

Much ado about nothing

Idag hade vi en dag att slå ihjäl på det här Bill Gates-stället utanför Nairobi vi kom till igår (Bill Gates epitetet eftersom han enligt guldplaketten utanför bott där 2009) och Martin fick ett förslag från ägaren av lodgen att vi kunde komma till hans hem (ägarens alltså, inte Bill Gates tyvärr) och titta på aporna i hans ”garden”. Fint. Sagt och gjort. Vi klädde oss för lite trädgårdsmingel med apor, dvs shorts, linne, sandaler och handväska. Väl där visade det sig att en guide skulle ta med oss en bit in i skogen bakom hans trädgård eftersom det var där aporna huserade. Alltså i den vilda skogen. I Kenya. Så vi började vandra. Först in genom ett ståltrådsstängsel och sedan rakt in i tät vegetation. Om stigen varit svår att upptäcka vid Gorillavandringen så var den på riktigt obefintlig nu. Vi gick rakt in i djungeln. Jag fick tämligen snabbt känslan att mina sandaler och bara ben inte var den helt optimala klädseln för just djungelvandringar och det bekräftades också genom att snegla på guidens höga gummistövlar och galonbrallor. Vi gick och gick, in bland höga snår, lågt hängande buskar med gigantiska taggar och aggressiva insekter. Jag tänkte att jag inte ens skulle gå klädd så här på en stilla skogspromenad i Sickla och ännu mindre inne i någon slags urskog i Kenya där ingen vit man-eller kvinna får man förmoda- tidigare satt sin fot. I två timmar gick vi och inte en tillstymmelse till några apkräk i trädtopparna. När vi forcerade den värsta delen där marken var täckt av välväxta brännässlor tappade jag motivationen totalt en stund när det brände som eld på benen hela tiden av nässlorna. Jag var hyfsat trött på hela grejen (det hjälpte inte ens att den tredjedel av marken som inte var täckt av nässlor istället var täckt av citronmeliss och därför doftade ljuvligt). Men mitt i min frustration kom jag att tänka på Ingrid Betancourt och då lugnade jag ner mig och fick perspektiv på ett moget och vuxet vis. Även om jättemyrorna kröp upp längst med mina bara ben och slet åt sig stora köttstycken av min vita lekamen. För det gjorde de.

Efter några timmar såg vi några håriga apor långt upp i trädtopparna men tyvärr var fokus för mig vid det laget mest på att komma därifrån med någon slags hudlager i behåll. Efteråt jämförde vi vem som hade mest coola sår, bett, utslag och taggar på ben och armar. Jag vann inte, men låg länge bra till.

Ägaren informerade sedan lite apropå ingenting att det vimlar av cobras och rattlesnakes i den skogen och berättade skojiga anekdoter från när han själv varit nära att trampa på en. Bra. Då vet vi. Jag tror att dagens förhandsinfo skulle kunna kallas "less than all you need to know-information".

Så. Allt blir inte helt lyckat ens i Afrika. Det var en nyttig erfarenhet.

En helt vanlig eftermiddagspromenad i skogen. I Afrika.

Restaurangservice- Africastyle

Jag har snuddat vid ämnet tidigare men jag känner att det kräver ett helt eget inlägg, dvs hur det går till att äta på restaurang i Afrika. Det är en studie i tålamod och kommunikationsproblem.

Ett verkligt exempel från ett besök nyligen:

Jag beställer till lättlunch ett pitabröd (dvs ett färdigt bröd delat på fyra bitar, kanske rivet, kanske skuret med riktig kniv = ca 1 arbetsmoment) och en klutt hommus (en sked färdig röra direkt på tallriken= ungefär 1 arbetsmoment, kanske 2 om jag räknar in att stänga igen burken efteråt). Efter tre kvart går jag och frågar hur det går och det går tydligen finemang. Efter en timme går jag och frågar igen och det går enligt uppgift fortfarande lika bra och det var ju ändå skönt att höra. Efter en timme och 20 minuter frågar jag om de redan ropat upp mig och om jag kanske i så fall missat det? Då ser de, som alltid, helt förvirrade ut och frågar vad jag beställt och vad jag heter. Jag informerar tjänstvilligt om båda sakerna och får till svar:

”-We dont have that dish”. Dålig stämning. Jag frågar om de inte möjligtvis kanske kunde ha tänkt sig att meddela mig det redan när jag beställde just den maträtten alternativt någonstans efter hungerresans gång, men då tittar de bara på varandra, skakar lite på huvudet och tycker att jag är svinjobbig. Och så börjar mardrömmen om med att de frågar mig: ”-Yes, miss, do you want to place a new order?”. Nej. Det vill jag inte. Jag vill skjuta någon i huvudet. Men det är ju mycket sällan som just det snabbar på serveringsprocessen. Så jag valde ett annat alternativ och gick in och sa ”-I am sorry, but I am a diabetic och om jag inte får min mat, någon annans mat eller vad som helst att tugga på inom väldigt kort så kommer jag att bli väldigt, väldigt sjuk väldigt,väldigt snart och det kommer att vara ert ansvar. Och märkligt nog funkade det.

Ett annat mycket vanligt scenario är att gruppen runt bordet lägger sin beställning, alla väntar tålmodigt i alltid minst en timme, två är snarare regel än undantag och när maten kommer in är det mycket sällan något som påminner om den lagda beställning. Varken till innehåll eller antal. Oftast är man så hungrid vid det laget att man inte bryr man sig utan grabbar helt enkelt tag i första bästa rätt som kommer ut. För man kan mycket väl bli utan helt om man bråkar. Idag ställde servitrisen ner tre kastruller med olika sorters indisk kyckling framför mig och frågade mig sedan nyfiket ”-Vilken är chicken korma och vilken är chicken tikka?”. Men vad är detta?!! Supersvararna?  Hur ska JAG veta det??

En gång när vi var ute och åt i Kampala i Uganda hörde vi ett amerikanskt par på restaurangen som var mycket upprörda över att de fått vänta en timme på maten. De vägrade betala! Ja, det var b.e.d.r.ö.v.l.i.g.t. tyckte de. Vi garvade initierat och rått åt deras oskuldsfullhet. Jag ger dem en vecka i Afrika innan de får magsår.  

Avsked



Före när 20 pers trängdes på samma yta. Mys, mys.



I morse var det så dags att säga hejdå till de som ska åka hem, i vår buss 16 av 20 personer. Det var jobbigt som tusan och jag kände mig ganska nere efteråt. Det har varit så kanonbra att det är lite svårt att tro att det blir lika bra med nästa gäng.

Vi åkte sedan vidare i vår halvtomma buss till Kenyagränsen. Precis som vid tidigare gränser ska man först ”checka ut” och sedan vandra runt lite i Ingenmansland innan man ”checkar in” i nästa land. Det är vanligtvis kaotiskt, svettigt och tids-och tålamodskrävande. Dessutom ska man ofta försöka att växla pengar till den nya valutan. Det gör man lämpligen med någon av 

När 16 personer åkt hem. Buhu.

alla de män som kommer springande mot dig på gatan med stora sedelbuntar i händerna och säger att de är din kompis. Och det verkar ju jättebra. Man får många kompisar här. Oftast växlar vi in dollar, vilket innebär att det är två matematiska huvudräkningar jag ska få till (tex från Ugandapengar till Kenyapengar via USApengar, eller dollar som det också kallas) i mitt lilla förkrympta matematikhjärncentra. När det är 40 grader varmt, alla skriker i munnen på varandra och man står på trottoarkanten och försöker göra rätt slutledningar i huvudet är det hyfsat lätt att man blir blåst. Det blev jag när vi gick mellan Rwanda och Uganda, men inte den här gången. Jag tror att jag knäckte koden. Man tar helt enkelt emot sedelbunden de ger en och sedan säger man; "-No, no Mister. I want more". Och då får man det. Kommentaren kan med fördel upprepas ett par gånger med samma resultat och tills man är nöjd.



På eftermiddagen kom vi fram till ett fantastiskt fint ställe i Kenya där det första man såg i receptionen var att Bill Gates minsann hade bott där 2009. Så pass. På kvällen grillade vi marshmallows över öppen eld och softade i den häftiga "safaristyle-loungen". Det var bara tråkigt att de andra som åkt hem inte längre var med. Tänker deppa i dag och kanske i morgon, men sedan får det vara nog och jag ska skärpa mig. Kanske.



Vi som åkte hela trippen

Dramaqueenery

Avsked. Jag till höger i vinrött.
 Jo, det stämmer, jag bölar som en Robinsonutröstad. Lina på väg att trösta.



Dagen D

Mot döden!

 Ja, så vitt jag förstår så måste det faktum att jag kan skriva här innebära att jag klarade mig igenom gårdagens rafting. Men jag var inte the toughest cookie i Afrika, det kan jag garantera. Jag har ju känt hela tiden att det är någonting man måste göra när man nu ändå är här (det här stället på Nilen räknas tillsammans med ett ställe i Queenstown, NZ, Coloradofloden i USA och Zambeziefloden som den bästa raftingen i världen). Och man vill ju inte vara någon mes (återkommer med ett inlägg om just denna allt mer framträdande rädsla). Så jag bestämde mig för att hänga på och vi gav oss i väg en tidig morgon till startpunkten för instruktion och ”gearing up” (dvs flytväst och hjälm). På vägen dit sjöng vi upplyftande och peppande sånger av typen; 

Japp. Det är jag i svart hjalm och grönt linne. Snygg-jag.

"-By, by miss American Pie (..) This will be the day that I die, this will be the day that I dieeee" (med Madonna) och "-Vi kommer att dööö, samtidigt du och jag..." (med Säkert). Vi tog ett nogsamt farväl av varandra och tackade för en trevlig tid.

Jag var nervös, men blev direkt illamående först efter säkerhetsgenomgången av den amerikanska kvinnan som var ”River Manager” (liiite coolare titel än HRManager…). Hon bör rimligen i ett tidigare liv haft en karriär som någon form av Naziführerin eller liknande. Det var ingen man tramsade runt med om vi säger så. Tyvärr konfirmerade hon, och dessutom förstärkte, den bild av aktiviteten som amerikanen vid vårt bord dagen innan hade givit oss. Hon pratade på om hur de sekunder man hamnar under vattnet kommer att kännas som en eternity och att det är viktigt att öppna ögonen även under vattnet för att kunna bedöma vad som är uppåt och vad som är nedåt. Relativt relevant information i sammanhanget, kan man tycka. Sedan gav hon också tipset att när du väl varit nere i strömmarna och under vatten så länge att du tror att du ska dö (hon sa så!!) och äntligen kommer upp till ytan så ska du INTE fylla lungorna med luft på det sätt du instinktivt kommer att vilja göra utan bara andas pyttepyttelite eftersom nästa våg alldeles säkert är på väg bakom dig och då sväljer du den (och dör, gissar jag? Om vi nu ska hålla oss till temat). Här någonstans började jag nästan gråta och ångrade mig fett. Varför gör jag sånt här? Jag vill ju verkligen inte. Jag är ingen detvorekulattvaranaraattdöidag-person. Innerst inne alltså.



Dricker lite flod

Jag, Sara, Jenny och tre andra hyfsat skraja tjejer träffade vår guide, en Ugandier som hette Henry, och talade mycket länge och allvarligt med honom om att vi inte, INTE (som i inte) ville flippa. Inte ens för att han tyckte att det vore skojigt. Han verkade lyssna, men man vet ju aldrig. För honom var det här ju just another day at the office. Hur som helst så fick vi börja med att hoppa i Nilen för att öva lite säkerhetsgrejer, som tex att få över flotten på rätt köl när den hamnat upp och ner, att ta oss ut från flotten om man hamnat i luftfickan under när den är uppochner osv. Och så vidare. Och så vidare. Det var ingenting som gjorde oss lugnare kan jag säga och Sara vägrade t om öva eftersom bara det i sig var för läskigt. Henry höll på att garva läppen av sig åt oss, vilket bara det var lite oroande. Men efter en halvtimme kunde vi inte förhala konfrontationen längre och vi gav oss av mot dånet från första fallet (som den tuffa kvinnan kommenterat med;  "-acctually, its more of a cliff"). Henry skrek ”Paddle!!" när vi närmade oss fallet och sedan ”Paddle HARD” när vi kom in i vågorna. Och som vi paddlade. För våra små liv. Sedan var tanken att han skulle skrika ”Get down” (när man är som mest inne i virvlarna slutar man paddla och bara håller i sig allt man kan). Vid den aktuella tidpunkten var det kommandot dock ganska överflödigt. Vi låg redan på golvet i en kroppsdelshög och försökte att andas mellan vågorna som sköljde över oss. Men rätt som det var var vi ute ur forsen och hade tydligen allt att döma överlevt. Och det var KUL!! Vi blev kaxigare och kaxigare för varje fors och lyckades slippa flippa, men vi såg många av våra kompisar som flög åt alla håll. Vi var tio flottar som höll ihop hela dagen och mellan varje fors var det ganska långa avnitt med helt lugnt vatten där vi lät Henry paddla åt oss och de bjöd på lite snacks, vatten och solcreme. I vår grupp fanns dessutom en båt som var lite ballare än de andra (eller tja...kanske inte båten i sig, men besättningen) med de allra tuffaste Pink Caravanare som frivilligt flippade i varenda fors. Fränt liksom! Självklart tyckte de att vi var supermesiga och försökte flera gånger att ramma oss och när det inte lyckades så bordade de vår flotte och helt sonika handgripligen kastade oss i floden. Det var lite fisigt gjort, kan man tycka.  

När vi hade klarat sista forsen och fick uppmaningen att passa på att bada om vi ville den sista biten (dvs flyta med i forsen) var vi galet nöjda och lättade att vi klarat av det och gjorde lite konstsim där i Nilen för Henry (och krokodilerna såklart) som tack för att han faktiskt lyssnat och respekterat vår rädsla.

 En kanonupplevelse som gjorde oss alla ganska stolta över oss själva, tror jag. Åtminstone var jag det.  

Det är ju bara om man är rädd för något, men gör det ändå som man är modig – eller hur?

(and yes, been there, done that, AND bought the video)

Som första grupp på väg mot vår flotte och en, som det kändes, säker död.

Dödsångest - ett säljargument?

I Jinja är, som jag nämnde tidigare, den främsta aktiviteten att rafta (dvs åka white-water-rafting) nerför Nilen. Det lär vara en av de värsta/bästa forsarna beroende på hur man ser det, med flera avsnitt som är graderade som sexor (på en skala 1-6) Bara att titta ner på den delen av Nilen som ligger nedanför vår lodge och som är ganska lugn, får mig dock att tveka lite. Jag har raftat en gång tidigare, i Appalacherna i USA och jag minns det ganska mycket som en dags oavbruten skräck. Alla i gruppen diskuterar hur man ska göra och om man ska våga eller inte. Man håller på en heldag och det är sju forsar man ska igenom. Det normala är att man flippar (dvs flotten tippar över och man flyger ur) ett par gånger under färden. Vid sidan om flotten finns det guider i kajaker som plockar upp de som ramlat i. Förhoppningsvis. Vi satt och pratade lite om detta och om att vi tvekade lite när en amerikansk kille som satt bredvid lade sig i samtalet. Han bodde i Kenya och åkte hit en gång i månaden för att ”känna att han lever” och adrenalindopa sig. Han försökte, utan någon direkt kraftfull framgång, sälja in upplevelsen på följande sätt ”-Det är helt otroligt häftigt när man slängs ur båten och sugs ner av strömmarna i vattnet och man tror att man ska dö varje gång. Sen kommer man upp och får luft i några sekunder innan man dras ner igen i strömmarna. Det känns som att vara i en tvättmaskin. Adrenalinrushen man får efteråt är helt otrolig och man känner verkligen att man lever!!”. ”You GOTTA DO IT!!!”

Ja, jo, tjena, mittbena. Men det avgör ju saken. Dödsångest är min favoritsemesteraktivitet. Sign me up.

Födelsedag och början på slutet

Fotnot: Killen på cykeln hör inte till festen egentligen. Han var inte
bjuden. Lite sorgligt kanske. Ja, jo.

Efter en skumpig halvdags resa från Kampala kom vi igår fram till ett ställe som heter Jinja och som är någon slags knutpunkt för de flesta av de Nilen-relaterade aktiviteter man kan göra här. Vi korsade en bro vid Nilens källa, dvs där Victoriasjön möter Nilen och letade oss sedan fram till campingen vi ska bo på i några nätter nu, Nile River Explorers. Själva lodgen ligger högt upp på en klippa och nedanför brusar floden. Vi har en fantastisk utsikt och i natt hörde man hela tiden dånet från Nilen i bakgrunden. I och för sig i viss konkurrens med det plötsliga åskoväder som bröt ut och som väckte oss med en kanonknall och sedan ösregn. Så länge man inte ligger på ytterplatserna på taket så gör det ingenting om det regnar, det är fullt regnskydd under presenningen.

I går fyllde min nya vän Sara 30 år och det firade vi hela dagen. Först med sång och två gamla muffins (som troligtvis traktens alla barn tafsat lite på) till frukosten tillsammans med hela gruppen (muffinsarna donerades sedan generöst till campingens apor som verkade lite mindre picky vad gäller färskhet och baciluskrenhet). Följande presenter fick Sara av mig, Jenny och Iris idag:

-En fotmassage (och det är ingen liten uppoffring med tanke på hur allas fötter ser ut)

- Att vi hittade hennes bortslarvade armbandsur

-En tygväska i klatschigt afrikatyg som vi köpte för 10 000 Ugandapengar vid vägkanten (ca 20 kr).

-Att vi satte upp hennes myggnät på kvällen (om jag ska vara helt ärlig fick hon bara ett löfte om den servicen. När det väl var skarpt läge fick hon sova under Jennys eftersom Jenny, som lovat, inte orkade längre)

På kvällen hade vi födelsedagskalas i kombination med tidigarelagd avslutningsfest med båda bussarna. Jag var med i matlaget och vi gjorde fantastiskt goda burgare med alla tänkbara tillbehör. Att laga mat på ett skrangligt tältbord och utan vatten och ugn är lite av en utmaning men vi har en kanonduktig tjej med på hela resan som matansvarig och som lyckas trolla fram det ena efter det andra av ingenting.

Det känns mycket, mycket sorgligt att första delen på resan snart är slut och alla utom fyra i min buss kommer att åka hem. Jag har alltid tyckt att det varit SÅ otroligt fånigt när folk i dokusåpor gråter sprutande Lille Skutt tårar när någon de känt en vecka får lämna och åka hem. Nu känner jag likadant. När de andra åker hem på onsdag kommer vi fem som är kvar (fyra plus chauffören Martin) att åka själva i bussen upp till Kenya för att möta de 25 nya som ska hoppa på. Det kommer att ta ca 3 dagar att åka dit och det känns lite konstigt att åka med så tom buss. Enda uppsidan som jag kan se nu är väl att man garanterat slipper dela madrass de nätterna. I Kenya börjar sedan del två av resan då vi ska åka på den ”riktiga” safarin i Masai Mara och Ngorongorokratern och den dryga veckan på Zanzibar som höjdpunkter. Med tanke på hur bra det har varit hittills har jag svårt att tro att det kan matcha, men man vet ju aldrig. Jag hoppas att den nya gruppen blir lika bra, men jag kommer sakna mina nya vänner jättemycket. Bu. Buhu.

Ps. På bilderna nedan syns också hur tjejmaffian röker de coola lakritspipor som mina tre fina brorsdöttrar skickat med mig som nödproviant under resan. De var mycket goda och mycket uppskattade!



I väntans tider...tjejerna, Jocke och tja.. ytterligare nån...



Jessica steker hamburgare, Jenny ger goda råd, Oskar äter.



Lina utfodrar behö



Saras födelsedagschampagne.

  


Hamburgerbuffé för hungriga vitingar





 

Hur lyckades  jag, tredjen från vänster, som var i matlaget den här kvällen,
få min mat först? Skickligt.

 



  



Lakritspipsrökparty

 

Jag och Sara röker på. Wild kids.



Slarvkonsekvens

Dåligt: Jag har slarvat bort mitt Visa-kort. Och det har inte ens något samband med det jag beskrev i mitt förra inlägg.
Bra: Jag fick ett nytt av Jenny eftersom hon ändå ska åka hem snart och har ett till hemma. Nej, jag vet: Så funkar det ju inte. Men just nu gör det det.



Att gå på shoppingrunda utan dollars.
Kan man göra om man har en sockermamma som betalar....



Att hitta i Kigali. Kids; dont try this at home!

BFFs

Som en liten uppdatering på mitt gruppsykologiska experiment (FIRO, som jag nämnde i början) kan jag informera att gruppen nu lämnat både tillhörandefasen och smekmånadsfasen. Det är tydligare grupperingar och det finns personer som jag gillar mer än andra och jag utgår från att det är så för alla. Men det är ändå en ganska enkel grupp och det har hittills inte varit några konflikter alls. Det är trevligt och behagligt i storgrupp, men jag hänger mest och helst med min bästisgrupp bestående av Jenny, Sara och Iris. Det känns nästan overkligt att vi bara känt varandra i 2 veckor. Vi har i princip gemensam ekonomi och fattar enbart gemensamma beslut nu för tiden (tex om huruvida vi ska duscha idag, i morgon eller dagen därefter). Det känns lite som när man var barn.

Det är å andra sidan lite PRO över hela gruppen (inklusive oss) och vi går ofta och lägger oss redan vid 21 tiden. Dels för att man blir väldigt trött av allt vi gör, dels för att vi ofta går upp tidigt (vid kördagar ofta kl.6) och dels för att det blir så otroligt mörkt ändå och det är svårt att sitta ute bland alla mygg.
Sedan ligger man och pratar uppe på taket insvepta i sina myggnätskojor. Trivsel.

Igår var vi dock ute och rullade hatt på stan. Och som den hatten rullade. Jag och min lilla grupp drog ner till stan (vi är i Kampala fortfarande) och gjorde lite souvernirshopping (ja, syster. Jag har köpt flera stora trästatyer föreställande nakna pygmeer till dig. Tänkte att du skulle ha en i hallen och en i Jakobs rum). Kampala är en mycket, mycket omysig stad och det är smutsigt, dålig luft och trångt. Men vi hittade en restaurang som såg bra ut och som verkade vara något slags afterworkställe för locals. Där stannade vi och drack drinkar och blev uttittade. Men även om folk tittar så är de mycket civiliserade och artiga och inte alls påträngande. Senare på kvällen ansöt vi till resten av vår grupp som hade åkt till någon nattklubb som ägdes av en svensk. Och där rullades nyss nämnda hatt vidare.


På en Afterworkbar i Kampala (Uganda). Jag, Jenny och Sara. Fina tider.



Det var nog en av de roligaste utekvällar jag haft. Ever. Tyvärr missade jag att hänga upp myggnätet när jag kom hem (det hade iofs varit en omänsklig uppgift att utföra någon form av aktivitet som krävde finmotorik just då. Jag är stolt, och lite förvånad, över att jag över huvudtaget lyckades ta mig upp för stegen till taket) och vaknade följaktligen med armar och ben fullständigt upptuggade av mygg.

Men det var det värt.

I taxi på väg ut i svängen. Jenny är sjukt trött i framsätet. Kanske är
den förorenade luften. Kanske är det drinkarna.

Iris och jag shoppar kvalitetssmycken i Kampala

Flytvästspaketerade på flodhästfloden.

ursakt...

Ursakta att jag skriver som en kratta. Jag lever under internetstidspress. Be gentle. Det kommer korrigeras i efterhand. Och att jag inte svarar pa kommentarer beror inte pa att jag inte laser dem utan att jag prioriterar att turboskriva inlagg.... Men det ar jatteroligt att fa kommentarer!!

Afrika levererar

Som jag nämnt så bor vi nu i Queen Elizabeth park och det är också där vi slagit läger for natten. I samma park. Utan grindar. Utan inhängnad. Hur läskigt kan det vara tänkte jag och det visade sig att jag skulle få ett mycket tydligt svar på den frågan senare samma kväll. Pretty damn scary. Middagen åt vi tillsammans på hotellets toppenfina restaurang. Efterrättsbuffé. Need I say more? Jag började nästan gråta lite av lycka. Första efterrätten (fast egentligen ska det ordet stå i plural här...) på hela resan. Så väl allt gott. Men efter middagen skulle vi promenera tillbaka till bussarna som var uppställda ungefär en kvarts promenad därifrån. Tyvärr hade ingen i min grupp kommit ihåg att ta med sig pannlampa den här gången (en pryl som i detta livet blivit min absolut mest värdefulla ägodel for övrigt). Runt hotellet varnar de overallt for vilda djur, tex flodhastar, vartsvin, antiloper och elefanter (det stod t om så här "observera att de här djuren är vilda på riktigt"). Som bekant är det ju flodhastar som dödar flest manniskor om aret av alla vilda (och tama får man anta) djur i Afrika och redan i tanken var det inte en vandring jag såg fram emot. Det var komplett kolmörker och vi gick på rad och höll varandra i händerna och lyssnade intensivt åt alla håll. Från buskarna på båda sidor hörde vi hela tiden massor av djurläten som grymtningar och "råmanden". Nar vi kommit ungefar halvvags horde vi ett flodhastbrol i busken till hoger. Sallan har fyra mzungos (vitingar) förflyttat sig sa snabbt pa en grusig skogsvag med hål i. Nar vi äntligen kom fram till bussarna berattade en annan grupp som gått efter oss att de just mott en bevapnad vakt som eskoreterat dem forbi det flodhastpar som stod vid vagrenen. De är inte så små de där hipposarna.
Pa natten sov jag pa taket som vanligt, men kande att mitt framsta mål med natten inte var sömn utan att inte - och då menar jag verkligen Absolut inte- behöva gå upp och kissa på natten. Även runt bussen hörde vi alla djurljuden och vi låg tysta och bara lyssnade. Vår campingspot var låg längst ut på någon slags halvö med Lake George nedanför. På andra sidan vattnet, vid vattenbrynet hängde massor med coola bufflar, elefanter och flodhästar och de småpratade med varandra hela natten. För första gången sov vi utan presenning och alltsa under bar stjarnhimmel. Det var ganska maktigt.
Pa morgonen dagen efter (nar alla lättat på det extremt smärtsamma trycket over njurarna (ingen sov en blund den natten) hade vi bade vartsvin och flodhastar runt bussarna och särskilt ett stort vårsvin (tänk Pumba i Lejonkungen) var sjukt sugen på vår frukost och verkade försöka smälta in för att kunna sno någonting. Han var bara en armlängd bort när han grabbade tag i vår soppåse och släpade iväg för att få sig lite kontinental breakfast.
Senare pa dagen gjorde vi en flodutflykt på floden som sammanbinder Lake George och Lake Edward och fick se sakert 150 flodhastar till pa nara hall.  Sa nu har jag en miljard bilder pa dem ocksa. Om ni undrar. Flodhästar som ras kan mycket väl vara ursprunget till begreppet fulsöt. Liksom groteska samtidigt som de är det gulligaste man någonsin sett (gorillabebisen undantagen).
Ännu ett par helt fantastiska dagar läggs till handlingarna.

Pellefanter en masse

Efter lazy days vid Lake Bunyonyi akte vi vidare till Queen Elizabeth park for lite safari. Vi klattrade upp pa busstaket allihop och spanade ut efter djur. Det ar varken tillatet eller tillradligt att sitta pa taket och det fanns i princip ingenting att halla sig i (forutom narmaste grannen). Men vår chaufför Martin körde långsamt och försiktigt och det var hur skönt som helst att få känna lite fläktande eftersom det för tillfället är galet varmt i bussen (38,6 idag som högst). Det är en helt annan temperatur här än vad vi hittills haft. Om det tidigare varit en varm skön svensk sommardag blev det nu Hetta. Men nu skulle vi spana elefanter, värme eller inte.  Så vi akte och akte och akte. Och så åkte vi lite till. Och sag ingenting. Och sen ingenting. Det fanns mer djurliv i mitt badrum i min förra lägenhet. Sen borjade jag nicka till lite. Och da. Helt plötsligt så stod de bara där. Elefanter och åter elefanter!! Massor. Överallt. Små elefanter, stora elefanter och jättestora elefanter. Vi såg så mycket elefanter att man efter en stund borjade gäspa och fila naglarna lite (förutom nar jag sag elefantbebisar for da dog jag lite av gullighetschocken i smyg). Någon gång kom vi för nära och en stor elefanthona började komma mot oss med flaxande öron, men de slutade när vi backade. Jag har nu, i runda tal, en miljard bilder pa elefanter i olika poser och från alla vinklar. Om nagon nagonsin skulle behova en sadan. Let me know.
Men eftersom just elefantsskådning var ett av mina främsta mål med hela resan så är jag toknöjd med dagen.
Varje kväll i flera dagar nu har vi sagt att dagen vi just upplevt blir svår att toppa. Men sa gor vi det dagen efter. Toppar igen, alltså. Otroligt.

På väg ut ur Queen Elizabeth park passerade vi Ekvatorn.
På den fina cirkelstatyn sitter numera ett Rosabuss klistermärke.
Crazy kids.

Elephantspotting. Ett tufft jobb, but it has to be done.

Lunchbreak i hetta. Det är jag som har vita ben, grönt linne och vätskebrist.

Kommentarernas tio i topp

På allmän begäran (nej, såklart inte. Men ni får den ändå) har jag sammanställt en tio-i-top-lista över de vanligaste kommentarerna hittills på den har resan:
1) "-Kunde man spola?"
2) "-Haha, jag har inte duschat sen i torsdags!"
3) "-Vems byxor/tallrik/solcreme/kalsonger är det här?"
4) "-Jag får f-n inte upp det här j-a myggnätet!"
5) "-Hur är det med magen?"
6) "-Någon som vet vilken veckodag det är idag?"
7) "-Kolla, kolla mina fötter! Värsta smutsiga!!! "
8) "-Kan du flytta din fot lite så att jag får plats med mitt ansikte här också?"
9) "-Ska du sova ute eller inne och vem delar du madrass med (som i "dela madrass", inget annat)
10) "-Jag tänker ha samma linne som igår och i förrgår trots att det har varit 38 grader i bussen. Någon som har något att invända mot det?" (det ar det aldrig).

Ovanligaste kommentarerna:
1) "-Ånej, min mascara är slut!"
2) "-Ikväll tror jag att jag ska klä upp mig lite grand"
3) "-Jo,  självklart vet jag vad 175 000 Ugandapengar är i svenska kronor"
4) "-Vänta, låt mig kolla i min kalender"
5) "-Skyl dig när du byter om, otäcka karl/kvinna!"
6) "-Läste ni den där artikeln i DN idag?"
7) "-Shit. Stopp på blå linje. Igen"
8) "-Ni skulle sett vilken snabb service vi fick på det där stället!"
9) "-Nej, allt är i ordning och organiserat i min packning".
10) "-Jag längtar hem".

Frukostinteriör. Jag sitter som  fräsch nummer
 två från vänster ätandes tacosrester.

Bussdag. Kallhäng.

Framme hos chauffören satt de allra ballaste i gänget.
Lite tvärtom mot på högstadiet faktiskt.

Jämställdhet och barnhemsbesök

Vid lunchtid idag rullade vi in i Kampala (Ugandas huvudstad) efter ett par dagars liv utanför civilisationen. Vi har de senaste dagarna först bott vid en Lake Bonyouni vid en lodge precis vid vattnet. Det var en liten bit av paradiset. Vi har mest tagit det lugnt, solat, badat och väntat på mat som aldrig kommer på olika restauranger. Om man förbeställer mat till, låt oss säga 20.00 så har det en vanlig kväll vid 22-tiden kommit mat.Till vissa. Och en majoritet av gångerna inte alls det man beställt. I förrgår fick jag tex ingen middag alls. Så kan det gå. Det underliga är att de inte ens riktigt verkar förstå problemet. "-Eh...yes? So? What do you mean miss?"

Vi har  också hunnit med en utflykt till en skola för föräldralösa barn som fanns inom gångavstånd och det var ju en häftig och lite omskakande upplevelse. Barnen blev som tokiga och kastade sig över oss for att "få en egen Mzungo" (Viting). Jag hade en liten flicka som bokstavligen slog bort sina kombatander för att få hålla min hand ensam. Sen tuperade de håret pa mig (de är mycket fascinerade av blont hår..) och en liten flicka var helt uppslukad av sitt intresse för de bruna födelsemärken jag har på låren. Jag kan förstå att det är svårt att få ihop. Vit med svarta prickar liksom. Efter klassrumsbesöket gick vi ut och fick se en sång- och dansuppvisning av barnen och avslutningsvis lärde vi dem dansa Små Grodorna och Prästens Lilla Kråka. Mycket uppskattat.

 

 



Coolaste lilla flickan i byn!!



Jag ser ledarpotential....



Robban tar sig och sina höfter på en svängom

Mattias söker kontakt med lokalbefolkningen. Jag, till vänster, fotar på säkert avstånd.

Muzungos i skolbänken. Jag i mitten i rött linne och min, enligt vissa "vänner", manliga keps.

En annan dag tog vi en båttur på den otroligt vackra sjön. Den mest berömda ön i sjön heter Punishment Island och dä brukade man, fram till 1920 helt sonika stäla ut ogifta gravida kvinnor ("dåliga fruntimmer även kallade") så att de fick svälta ihjäl. Om inte någon fattig man (som alltså inte kunde köpa sig en fru på ärligt satt) fick lust att helt enkelt åka dit och ta sig en fru. Praktiskt för alla parter. När jag såg själva ön blev det om möjligt ännu mer fruktansvärt. Det var alltså en 10 kvm vassrugg med ett dött träd med gamar i (kanske levde det på 20 talet, men på något sätt kompenserar det ändå inte hela vägen ut...). De har en mer pragmatisk syn pa det har med jämställdhet här. Man vet vad som gäller liksom. Det är bra. 

Sista gorillastoryn

Oj. Jag har ju glömt att berätta gorillahistora nr två! I ungefär ett dygn fick jag tro att jag var den ballaste av alla efter min gorillaattack (eller gorillans attack på mig snarare...). Tills jag hörde vad som hänt i den andra gruppen. Jag hörde ju efter det som hände mig att det där inte var så farligt och att han bara ville markera lite. I den andra gruppen hade de varit uppe hos Gorillorna, avslutat timmen och promenerat ner till sina ryggsäckar i ca 10 minuter. De satt och åt sina kex och choklad när min resekompis Iris liksom hör hur det låter bakom dem. Uppe i vegitationen alltså. Och en sekund senare så ser hon en gigantisk silverrygg rusa fram alldeles bredvid henne och förbi henne. Gorillan ser en kvinna lite längre fram och liksom på vägen så grabbar han tag i hennes tröja och släpar med henne upp i skogen ca 20 meter. Där släpper han henne. Hon ligger orörlig en stund, men reser sig sedan och skriker med armarna i vädret "-I´m ALIVE!!!!". Hon hade en tuff reva i byxorna, men blev inte skadad annars. Förutom mentalt får man anta. Jag hade lämnat in för gott efter ett sådant äventyr.
Den här silverbacken hade alltså följt efter gruppen hela vägen ner i smyg och sedan attackerat. Lite som en galen stalker. Snart kommer han säkert börja ringa flåssamtal nattetid också. De är helt gränslösa de där gorillorna, alltså.

Mat och väder



Många Rwandapengar. Räcker till

ungefär en glass (om det hade

funnits att köpa)



Liten väder och matinfo. Det är fullständigt perfekt väder för att resa runt i en buss utan aircondition. Det är varmt och skönt på dagarna - ungefär som en riktigt bra svensk sommardag. Men det är inte olidligt hett. På nätterna är det ganska svalt och det är inga problem att sova. Jag använder i princip bara shorts och linne, men så mycket tid i solen är det inte och nej, jag är självklart inte brun.

Den inhemska maten är väl inte något vi har kastat oss in i huvudstupa direkt och jag har faktiskt inte smakat så mycket olika saker. Det är ju fortfarande afrika och man får vara ganska försiktig med vad man stoppar i sig. De flesta i gruppen har någon form av magproblem, men inget allvarligt.

Maten vi lagar på bussen är enkel, men helt ok. Det är mycket trevligt att äta uppdukad frukost i morgonsolen på långbord och vi får gröt, musli, smörgåsar och te/kaffe. Man turas om att vara med i matlag och jag har hittills bara fixat en frukost.

I övrigt säger jag som Mark Levengoods mamma enligt uppgift skrev på vykortet hem till honom: "Jag har det jättebra och jag saknar ingen av er."

Min frukost



Mattias lattjar med varmvatten





Frukostbordet!