...And she lived to tell the story

 

På besök i Gorillevardagsrummet

 Ja, jösses...var ska jag börja...?

Sedan förra inläggen har vi begett oss upp i Virungabergen (Virunga=Vulkan pa Swahili. Och ja, pappa. Jag har plockat med en vulkansten till dig).



Resan upp till bergen var i sig helt fantastiskt eftersom vi fick skjuts av en Rwandinsk man i 60 årsaldern som jag pratade med hela resan. Samtalet började med att vi pratade om hans favoritmat och slutade med att han berättade om sina egna upplevelser från folkmordet -94. Fullständigt makalösa historier, men jag får återkomma till det sedan. Nu år fokuset Gorilla treckingen! Vi sov på en lodge uppe i bergen natten före och det var kallt och regnigt. Dagen efter gick vi upp kvart över mitt i natten för att åka till var utgångspunkt för vandringen och vi var alla ganska spända och lite nervösa. Det gick många historier om vad folk varit med om och vi hade höga förväntningar. Väl på plats fick vi träffa var guide Francois, ocksa en man i 60 årsåldern med en inte helt obetydande fysisk pondus. På omvägar fick vi höra att han faktiskt varit en av de Rwandier som arbetade för Dian Fossey på 80-talet. I det har sammanhanget är det väl ungefär att jämställa med att träffa någon som lirat tillsammans med Elvis eller något.



Tuffaste killarna i Virungabergen



Hur som helst. Det var dags för vår lilla grupp på 8 personer att börja den långa vandringen uppför. Först en timme i brant stigning i jordbrukslandskap och förbi små hyddor och massor med små barn som vinkade och ropade på oss. Så småningom nådde vi djungelgränsen och där fick vi ta på oss handskar och mer heltäckande kläder och förberedde oss på den riktiga klättringen. Gorillagrupperna är spridda på berget och guiderna känner av hur långt och jobbigt varje grupp kommer att orka klättra. I 2,5 timme kämpade vi uppåt i tät djungel (vi hörde efteråt att någon grupp bara klättade i 20 minuter och någon i en timme, vilket vi naturligtvis tolkade som att vi ansågs vara spänstfenomen som fick ta den tyngsta turen). Vi gick på något som påstods vara en stig och möjligen var det också det någonstans där under vegitationen, men det var inget som underlättade så det störde direkt. Vi hade tre beväpnade vakter med oss (pga tjuvskyttar och aggressiva gerilladjungelmän från Kongosidan av bergen). Ibland var det rejäl lutning uppåt, ibland var det lodrätt stigning och jag trodde att jag fått bronkit eller någon annan allvarlig lungsjukdom eftersom det var ett himla flåsande på mig. Trots att jag är en sådan genomtränad atlet blev jag givetvis genomsvettig på under en kvart. Vi var nu uppe på 3000 meters höjd och jag mådde lite illa och var yr (vilket på intet vis kan ha berott på överansträngningen). Efter ca 3 timmar stannade guiden och fick info i walkietalkien att en Gorillafamilj var i närheten. Vi lämnade väskorna och smög rakt ut i snåren (alltså från ingen stig till absolut ingen stig). Plötsligt hörde vi hur det brakade till i buskarna och en silverback (gorillahane) rusar ut mot var guide och slår sig för brostet och skriker (jag med inombords). Men nu var det så fiffigt ordnat att Francois pratade Apiska flytande och lugnade snart ner gorillan som efter ett kortare samtal lunkade iväg. Och då såg vi vad som fanns bakom honom... En hel gorillafamilj med mammor, tonåringar, småbarn och en 3 månaders bebis. Precis där! 2 meter framför oss! Det var helt otroligt häftigt.





Tonårsgorilla på väg ut på dåligheter. Kanske något med knark.

Gorillamamma som längtar tills dagis öppnar igen i höst

Gorillamamman myser med 3 månaders bebisen

 

 

Det är viktigt att stretcha sin bebis lårmuskler regelbundet

Vi fotade som besatta och bara fånlog. Det var hur häftigt som helst och går inte riktigt att förklara.Vi fick också senare syn på Silverbacken igen som satt och mumsade blad längre ner i sluttningen. Helt ointresserad av oss. Och imponerande stor. Precis när det var dags för oss att säga tack och hej och lämna gruppen sa gick han upp åt vårt håll (vi stod liksom i en backe) och vi knäppte bilder som om det inte fanns någon morgondag. Då. Händer följande: Från att ha varit hur lugn och blasé som helst reser sig nu 250 kg silverback på bakbenen och gör ett utfall mot mig. Han springer alltså mot mig skrikandes och slår sig för bröstet. Mitt hjärta (och alla andra vitala organ) stannade på fullt allvar av i säkert fem sekunder och jag blev så rädd att jag ev kissade på mig lite. Guiden skriker "-DONT MOVE!!!" till mig och jag minns att jag hinner tänka: "-YOU try not to move in this situation"!! Gorillan var så nära mig att jag kände hans icke-deodorant och kunde ha rört vid hans lurviga arm om jag bara viftat lite med handen. Men jag satt  lydigt hukad och tittade bort som guiden sa. Och nästan dog. Ganska snabbt lugnade han dock ner sig och lommade ivag at andra hallet (gorillan alltså. Guiden stannade kvar). Jag var så chockad att tårarna bara rann och jag kunde inte ställa mig upp pga skallrande ben som temporärt förlorat all sin bärkraft. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv och det var en helt ny upplevelse, olik allt annat jag upplevt. Gorillan däremot fick tydligen feeling av att få spela machomonkey för direkt efterår gick han och tog sig en hona och körde lite "jiggyjiggy" som guiden kallade det. Mitt framför oss. Tydligen också mycket ovanlig. Det hela filmades av någon i gruppen och lär snart ligga på ett Youtube nära dig.

Vår timme var över. Ett av mitt livs starkaste upplevelser kommer dock att finnas kvar för alltid.

Om jag skulle göra om det? Vilken dag som helst. Ge mig två veckor för att låta mina knän sluta skaka som kastanjetter först bara.....

  



  



På väg ner för berget med skallrande knän...



Den skyldige.

 

Några minuter efter det dåliga uppförandet



Jiggy, jiggy (spana foten under....)





Lättad muzungo efteråt