Alive and kickin'



Val av buss. Jag längst fram i kön till Trisse. Såklart.



På plats!! Har hittat något slags lyxhotell här som kan erbjuda en nyckfull uppkoppling som jag utkämpar en ojämn kamp med att försöka utnyttja... (igår tog det mig 20 min att publicera en statusuppdatering på facebook...). Så bear with me och ursäkta språkfel och andra brott mot mänskligheten- nu är det bråttom...

Hur som helst; efter en hyfsat påfrestande 15 timmars resa (inklusive ett byte och tre mellanlandningar. Note to self: boka inte Ethiopian air nästa resa. Eller aldrig någonsin mer. Återkommer till det senare i ett eget inlägg. De har de verkligen gjort sig förtjänta av) sa kan jag konstatera att Rwanda är ett helt fantastiskt vackert land! Vi mötte upp våra chafförer på flygplatsen i Kigali och fick en första känsla för de två bussar som ska vara hem för 42 pers nu en tid framöver. Och ja: ont om utrymme är det gott om... Men. Jag lyckades för en gångs skull välja rätt ko (som i manniskor pa rad alltsa. Inte kreaturet) och hamnade pa den bussen med klart trevligaste personer. Såklart. I efterhand kommer jag att kunna lägga in bilder pa interiören - det är svårt att förklara kaoset därinne med ord (Note: Nu är det i efterhand och därför finns det bilder inlagda).



Lite introinfo. Alla är rena, förväntansfulla och försöker spela trevliga.



Varje resenär får ett nummer som man dels markerar upp alla sina saker med (inkl. vattenflaskor, kexpaket och myggstift) och som dels fungerar som en säkerhetsgrej när man i tur och ordning ropar sitt nummer efter kisspaus, lunchstop etc innan man åker iväg. Mest för att se att alla som ska vara med är med men också för att se att vi inte har fått fripassagerare (nej, det sista hittade jag på. Jag tror inte att de skulle upptäckas via ett siffersystem just).  

Vi campade i närheten av huvudstaden första natten på en helt ok camping som t om hade pool. Tyvärr hade en snubbe dött i poolen kvällen innan, vilket föranledde gul CSI Crime Tape över allt.  Bland annat runt poolen.Trist. Mest för döingen i fråga, men lite för oss också, eftersom duscharna fungerade uselt och vi gärna hade smutsat av oss i bassängen istället. Ingen i personalen på campingen verkade dock särskilt upprörd över olyckan eftersom det tydligen hände med viss regelbundenhet. Hm. "-Han kunde nämligen inte simma", förklarade de hjälpsamt och så var den saken utredd och utagerad.

Över huvudtaget så verkar man ha en ganska laid back attityd till det mesta här. Återkommer till afrikansk syn på tider och uppgörelser senare.



Vår jungfrufärd. Johan, jag, Åsa, Jenny, Robban, Emma och Malin.



Till min stora förvaning lyckades jag sova redan första natten. Det liknar något slags mirakel. Jag sover aldrig bra på nya ställen och då menar jag även utan att sova på en buss med 20 nya människor (en vanlig natt hemma vaknar jag direkt när grannen i lägenheten ovanför tappar ett gem i golvet eller när deras katt klampar för högt). Jag valde att sova inne i bussen eftersom det var lite krångligare att ta sig ner från taket mitt på natten för toabesök om man skulle behöva det, vilket man som bekant alltid behöver när man inte vill behöva det. När jag vant mig lite mer ska jag vara tuff och flytta upp. Vi sov 8 personer inne i bussen och man har var sitt myggnät upphängt runt varje bädd. Det känns lite som att man bor i åtta små kojor. Sjukt mysigt. Enligt rykten ligger dessutom de värsta snarkarna på taket sa vi finsovare stannar nog ett tag inne i bussen. Det finns faktiskt gränser även för äventyrare som inte kan korsas.

Pink Caravan: No aircondition, No video, No toilet,
No Telephone. But lots of fun.

Informationsmöte på första campingen. I bakgrunden; Bussarn Bill och Trisse