I Jinja är, som jag nämnde tidigare, den främsta aktiviteten att rafta (dvs åka white-water-rafting) nerför Nilen. Det lär vara en av de värsta/bästa forsarna beroende på hur man ser det, med flera avsnitt som är graderade som sexor (på en skala 1-6) Bara att titta ner på den delen av Nilen som ligger nedanför vår lodge och som är ganska lugn, får mig dock att tveka lite. Jag har raftat en gång tidigare, i Appalacherna i USA och jag minns det ganska mycket som en dags oavbruten skräck. Alla i gruppen diskuterar hur man ska göra och om man ska våga eller inte. Man håller på en heldag och det är sju forsar man ska igenom. Det normala är att man flippar (dvs flotten tippar över och man flyger ur) ett par gånger under färden. Vid sidan om flotten finns det guider i kajaker som plockar upp de som ramlat i. Förhoppningsvis. Vi satt och pratade lite om detta och om att vi tvekade lite när en amerikansk kille som satt bredvid lade sig i samtalet. Han bodde i Kenya och åkte hit en gång i månaden för att ”känna att han lever” och adrenalindopa sig. Han försökte, utan någon direkt kraftfull framgång, sälja in upplevelsen på följande sätt ”-Det är helt otroligt häftigt när man slängs ur båten och sugs ner av strömmarna i vattnet och man tror att man ska dö varje gång. Sen kommer man upp och får luft i några sekunder innan man dras ner igen i strömmarna. Det känns som att vara i en tvättmaskin. Adrenalinrushen man får efteråt är helt otrolig och man känner verkligen att man lever!!”. ”You GOTTA DO IT!!!”
Ja, jo, tjena, mittbena. Men det avgör ju saken. Dödsångest är min favoritsemesteraktivitet. Sign me up.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar