Äckel

Tja...campingen då. Några ord om detta måste tyvärr skrivas. För att initialt sammanfatta intrycken kan man väl säga att den fick våra bussovplatser att framstå som ett Hilton på hjul..


Our house. In the middle of the... Masai Mara.

Jag har sovit mycket på halvrisiga hostel, i sovsalar och på soffor i uppehållsrum på tidigare resor. Jag kan (numera) hantera överfulla toaletter och duschar så kalla att huvudsvålen domnar bort. Men jag kände att jag här nådde min bortre gräns. Vi skulle för första gången alltså sova någon annanstans än i bussarna och även om jag hade forstått att det inte var femstjärnigt blev jag lite chockad. Vi blev tilldelade ett rum, tre och tre i någon slags murbruksbarack som var byggd av lera och hade lösa plåttak. Under plåttaket hade de på ett fiffigt sätt spänt upp någon slags plastpresenning som skulle fånga upp den värsta blåsten samt troligen nedfallande stenar. Väggarna var söndervittrade och på golvet låg mattor fran gissningsvis tidigt 60-tal. Sängarna var en  ribbad  

Välkommen!!

historia med frimärkstjock madrass. Jag klarar som sagt enkel standard men helst inte i mitt ansikte. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag tagit med mig egen kudde och sovsäck. Det kändes som att jag skulle in och gnugga kroppen mot någonting som de dragit upp ur en container. I badrummet, ja, jag kallar det så även om det är lite väl generöst, fanns det en ofungerande toalett och ett antal stora spindlar och ödlor pa vaggarna. Jag tänkte kaxigt att så länge det inte finns råttor och möss sa kan jag hantera även spindlar. Och visst borde de väl hålla sig kvar i våtutrymmena? Långt senare när jag skulle gå och lägga mig och började bädda i ljuset av min pannlampa fick jag mig en skön surprise när jag var max 3 centimeter från att sätta handen i den största av alla spindlar. The mother of all spinders. The mothership that had just landed. Ja, ni fattar. Den var stor. Jag gjorde det enda rådiga i situationen: dvs skrek och sprang ut for att hämta hjälp. Flera beredvilliga resekamrater kom springande för att, vad jag trodde, hjälpa till. Det visade sig dock att de bara var intresserade av att fotografer monstret och kom efter en stund ut och sa "-Nej, asså, han var så snabb sa han sprang iväg. Men nu är han inte vid din säng i alla fall. Men, nej vi vet inte var han är nej". Hur hantera situationen? Jag lade pannan i djupa veck, vilket inte verkade hjälpa märkbart, för jag hittade  ändå inte någon lösning på problemet. Det fanns helt enkelt ingenting annat att göra än att gå och lägga sig, dra sovsäcken över huvudet och be en stilla bön om att spindeln skulle hålla sig borta. Och sa här höll det på i två nätter. Jag sov någonstans mellan noll och 30 minuter per natt. Dels pga alla djur och dels pga att sängen mycket väl kunde fungerat som något slags medeltida tortyrinstrument. Efter andra natten kunde jag knappt ställa mig upp eftersom ryggen värkte så. Det låter kanske inte sa ballt, men det var min gamla golfskada som gjorde kraftfull comeback.
Nar vi sedan dag två såg en masai som tvättade av en död råtta i handfatet försvann de få resterna av min livslust och jag var sjuuuukt tacksam för att vi skulle åka därifrån.
Jag vet att jag är en bortskämd I-landstant, men här någonstans gick min gräns när det inte var roligt längre, kände jag. ChaufförMartin skrattade rått och sa "-Två natter!!!?? Är två nätter allt som krävs för att knäcka dig?"
Svar ja. Det verkar så.


Mysmysmyyyys! Emma har redan myst ner sig i sin Hästens.



Inbjudande vattenklosett! Fancy Pantsy!