Attackdykning



Jenny och jag i latex inför dyket. Jag spelar cool och oberörd.



Då var det bara en sak till att checka av på "att göra-listan" för den har resan, nämligen dykningscomebacken. Jag har som sagt inte plaskat runt på det där andningsrestriktiva viset på åtta år och ju närmare vi kom själva dykturen desto mer nervös blev jag. Det var ganska många från oss som skulle dyka och vi delades in i lite olika grupper beroende på hur nyligen och hur mycket man dykt. Jag kategoriserades som någonstans mellan nybörjare (men med dykcert då) och total loser och kände att det var rimligt. Det var ju precis vad jag var.
Specificerad lista över saker som jag var nervös för:

1) -Att jag skulle bli sjösjuk under den en och en halvtimme långa båtresan i liten farkost på väg till korallerna och därför inte kunna göra någonting (inte ens åka tillbaka till land) förutom att spy i fören och vara allmänt trist och ofräsch.

 Kalkylerad risknivå: Anmärkningsvärt hög.

2) -Att jag inte skulle komma ihåg någonting om hur man gjorde och inte heller skulle få någon genomgång innan

Kalkylerad risknivå: Mycket hög. It is, trots allt, Afrika.

3)-Att jag skulle tycka att det var obehagligt att andas i regulator, få panik och uppföra mig allmänt ovärdigt och kanske dö av kallsupar.

Kalkylerad risknivå: Mycket hög (förutom den sista bisatsen möjligen).

4) -Att i denna panik brotta ner någon meddykare och tillskansa mig hans/hennes munstycke för att själv ta det bästa syret och som konsekvens av detta bli jätte illa omtyckt av alla efteråt.

Kalkylerad risknivå: Medel till låg

5) -Att min utrustning skulle vara trasig och att jag pga det plötsligt skulle skjuta iväg 20 meter upp till ytan och få dykarsjuka och hamna i tryckkammare, vilket inte täcks av min försäkring, vilket skulle innebära att mina föräldrar skulle vara tvugna att sälja villan för att ha råd att hålla mig vid liv/transportera hem mig med ambulanshelikopter från Zanzibar.

Kalkylerad risknivå: Ända hyfsat låg (bortsett från de inledande sju orden)

Så angående första punkten så stod jag nu inför ett svårt val: Låta bli att ta åksjuketabletter och möjligen bli lite illamående, något som brukar gå över när man hoppar i vattnet, eller ta massor av tabletter och riskera att ligga som ett stort, dregglande, nerdrogat monster i fören under hela utflykten? Så, sagt och gjort, jag proppade mig full med tabletter och gav mig av mot dykarskolan. Där informerade jag nogsamt instruktören om att jag möjligen var lite nervös och hoppades få special treatment. Men han var israelisk och verkade inte imponerad av mina föreslagna risker. Jag slängde på mig en klädsam våtdräkt (neeej, det tog 20 minuter att kränga på sig eländet och en hel del svettproduktion kom i omlopp) och provade ut mask, fenor och BCD (luftvästen, vet inte vad det heter på svenska.). Sedan var det dags. Vi hoppade i en liten båt och satte av. Jag fokuserade på horisonten och var allmänt okontaktbar. Jag tjuvlyssnade lite på den instruktör som gick igenom övergripande info för de som skulle göra ett första gångsprovdyk och insåg att jag verkligen inte mindes någonting.  Det handlade ändå om hyfsat viktiga saker som hur man tömmer munstycket från vatten och liknande kuriosa. Jag insåg mina begränsningar och frågade därför om jag kunde få vara i den prova-på-gruppen istället på första dyket men då hörde jag "min" divemaster ropa "-No, she is in my group, jag ska göra ett uppfräschningsdyk med henne". Really? Hur kan man fräscha upp utan att först informera ovanför ytan tankte jag, lite naivt. Men det kunde man tydlign för rätt som det var satt jag på båtkanten och räknades in för att välta över mig själv baklänges ner i djupet. Jag hade inte ens provandats i regulatorn ordentligt innan. Det kändes sådär. "-Då går vi ner!!" ropade divemastern entusiastiskt och tja...då var det dags att sluta andas fritt. Jag försökte mobilisera kunskap från bakre delen av minnescentrat men  tramsade mest runt där uppe strax under ytan en stund utan större framgång att sjunka. Men efter en stund fick jag lite kläm på det och gled ner på botten där de andra väntade. Väl där skulle vi öva saker som 1) Ta ut regulatorn, kasta iväg den över axeln och sedan hitta den igen (fick lite förhöjd puls nu igen bara av att skriva det) 2) Ta in vatten i masken och sedan tömma den. 3) Ta ut regulatorn och sedan knacka sin dykarbuddy på axeln och fråga om jag möjligtvis kan få lite luft igenom hans reservregulator (alltså medan man håller andan. Det blir inte mycket artighetsfraser där kan jag berätta).  Jag var väl inte bäst i klassen kanske och fick lite halvpanik en gång. Men vi övade några gånger och sedan funkade det bättre. Efter det drog vi iväg ner mot korallreven och jag bet ihop käkarna om munstycket så att de nästan domnade bort. Resten av dyket ägnade jag åt att koncentrera mig på att inte dö. Och inte helt utan framgång om jag får säga det själv. Sedan var det lunch och efter det ett dyk till och vid det laget hade jag börjat få grepp om det och dessutom fått tillbaka känslan och minnet för hur det fungerade. Jag njöt verkligen av det vackra revet och alla fiskar och av att inte vara livrädd längre för den delen. Vi var nere på 20 meters djup och såg m'ngder av fiskar, en meters stora sköldpaddor, rockor och en murana. Coolt.

På vägen upp från andra dyket (man gör säkerhetsstopp på 3 meter för att vänja kroppen, typ) så kom min buddy Björn fram till mig och gjorde tecknet för att hans luft var slut. Alltså helt slut (signaleras genom ett halvdramatiskt "cut the throat-tecken" med en horisontel rörelse. Jag trodde först att han bara ville lattja lite (alltid en synnerligen dålig idè under vattnet för övrigt) men det verkade han inte alls vara upplagd för. Så jag funderade en stund och beslutade sedan att ge honom min reservregulator  (efter att ha gjort tecknet för "cash") och sedan gick vi upp tillsammans mot ytan, lite fortare än man ska, om jag ska vara helt ärlig. Björn fick psykosomatiska krypningar i armarna efteråt, men jag kallade honom för mes och då gick det över tydligen (nej, det gjorde jag såklart inte, vad tror ni om mig egentligen?).

När dyket var klart och vi var på väg hem kände jag dels att det varit en fantastisk dag, men mest en stor lättnad över att det var avklarat. Jag hade gärna dykt mer om det hade funnits tid så nu känner jag mig på banan igen.
Och därmed var, som sagt, den sista planerade aktiviteten på den här resan avklarad och jag kan nu, om ca en timme, checka ut från paradiset här på Zanzibar och bege mig hemåt. Och det känns faktiskt ganska ok. Det enda jag tänker är att jag skulle behöva semester ett tag hemma också för att smälta allt som jag varit med om....

Jag kommer att fortsätta blogga åtminstone tills att jag fått in mina bilder här, så torka tårana. Its not over yet!!!

Ses i Sverige!!!

Om man inte ville dyka kunde man åka ut och meta lite. Busskompisen Eastern (Östen) i mitten ser i alla fall nöjd ut.