Välkommen till min reseberättelse!

Välkomna in till min sida som inte i första hand är en blogg utan en reseberättelse i bloggform. Vissa har hittat hit själva, vissa har blivit länkade från någon annan blogg och vissa är mina kollegor som är hittjatade.
För er som är ovana vid formatet som sådant, så är mitt tips att läsa bloggen från början, dvs börja med de äldsta inläggen, för att hänga med.

I somras åkte jag alltså runt i Afrika 6 veckor med Rosa Bussarna och det var något av det bästa jag gjort. Vi var ett gäng ett gäng svenskar (ca 45 st i två bussar) som reste i, bodde på, lagade mat utanför och trängdes på taket på två knallrosa bussar. På det sättet skumpade vi (och då menar jag verkligen skumpade. Så mycket att man lyfte från sätet pga dåliga vägar) genom Rwanda, Uganda, Kenya och Tanzania och avslutade på Zanzibar. 
Jag ska snart få in en slutkläm på bloggen här också, någon slags sammanfattning, men tills dess får ni hålla tillgodo med det som finns.

Uppkopplingen under resan var bitvis mycket knackig och inläggen är skrivna snabbt och är väldigt oredigerade.
Kommentarer är alltid välkomna!

/Ulrika

Toppen Rosa-reunion-helg!



Våld

 Tillbaka hemma i ostbågssoffan efter en fantastiskt trevlig Rosa-helg och jag börjar redan försöka klura ut hur vi ska kunna köra en repris snarast.
Efter diverse transportmedel (exempelvis t-bana, tåg, taxi, buss, taxibåt och packåsna) kom vi fram till Robbans lilla skärgårdsställe på Harö i Stockholms skärgård. Redan från början väckte informationen att "det finns 18 sängplatser" en del frågor, men det visade sig stämma - åtminstone hjälpligt. Det är väl en del renoveringsjobb kvar att göra på de båda husen som ingick i fastigheten, för att uttrycka sig diplomatiskt, men det innebar också att det inte var så noga med det där att ta av sig skorna och att man kunde kasta kräftskal över axeln utan några svåra konsekvenser. Och mulltoa är ju ändå mycket bättre än en WC som är fylld till bredden för att "W"-delen i definitionen av WC saknas. Smidigt. Vi åt lunch i solen och njöt av en fantastisk fin höstdag. En ansenlig procentdel av packningen hade kanske möjligen varit i flytande form så redan framåt tidig eftermiddag var det på några håll lite svårt med sludderkontrollen, rent verbalt. Och vad kan väl passa bättre när finmotoriken är satt ur spel och tron på den egna förmågan grovt överskattas, än att börja leka sällskapslekar med våldstema och spexa runt med vapen och andra vassa föremål. Så vi körde lite kast med nyslipad yxa på varandra och på träd, luftgevärsskytte mot granntomten och en giftpilsblåsrörstävling som, åtminstone i teorin, skulle kunna ha gått ut på att förlama smådjur i närheten. Inga allvarliga tillbud rapporterades (utom möjligen ett par sarjade manliga machoegon) så Robbans imaginära helikopterplatta förblev oanvänd. Efter det var det dags för en förnedrande tipspromenad där mitt lag kom allra sist (vilket självfallet står i stark kontrast till min egen självbild. Jag vill inte prata mer om det och skyller allt på vädret, att jag var dåligt uppvärmd och på Jenny). På kvällen blev det traditionell kräftskiva med allt vad som hör därtill, exempelvis: kräftor, fåniga sånger i många tonarter, någon som vill prata ut, någon som vilar sig lite för länge i blåbärsriset, någon som somnar i trappan, någon som kissar från altanen (fast någon annan tydligt informerade om att det är svinäckligt!), någon som bokstavligen eldar korv och korvbröd på träaltanen under tak, någon som kramas lite för mycket, någon som crazybuggar till "Sånt är livet" fast han säger sig vara för ball för att dansa, några som har fylleluftgevärsskyttetävling på ölburkar i mörker och någon som blir fett facerejpad....
På det stora hela; en mycket mogen och lyckad tillställning. När det blev dags att slänga in handduken fick man lite rese-deja vú eftersom det såklart inte var tillåtet att paxa sängplats innan läggdags och det gällde att hamna på någon bra madrass. Begreppet en "bra" madrass betyder i det här sammanhanget att man alltså får sova skavfötters med någon som inte snarkar, inte är för full, inte luktar illa, inte rör sig för mycket i sömnen och som dessutom tycker detsamma om dig. Det vill säga; ett hundra procent omöjligt uppdrag. Men jag sov med Sara och förutom att hon höll mig vaken genom att snurra runt som en elvisp i sängen mellan kl.03.00 och kl.09.00 så var det sjukt mysigt.
På morgonen hade vi en stunds myshög i ett av sovrummen där gårdagen summerades, förklaringar utkrävdes och mobbing utövades innan vi begav oss in till stan igen. Slumpen hade åter igen visat sig ha en god portion humor och sett till att det nästan uteslutande var de som gått hårdast åt alkoholen kvällen innan som skulle paddla kajak in till stan igen dagen efter. En liten ansträngande tur på ett par timmar i motvind. Mycket underhållande. För oss andra, som åkte taxibåt i alla fall.

För att summera helgen kan man väl uttrycka sig på samma sätt som vi gjorde så många gånger under resan; Vi trodde och hoppades att det skulle bli bra och så blev det.......ÄNNU BÄTTRE!

(Extra bonuslärdom: Ibland när en människa slår på andra människor så är det för att han gillar dem men inte är så bra på att uttrycka känslor. Vi är många med ömma överarmar idag. Så mycket kärlek. Fint).
(Ytterligare en lärdom: Jag är sjukt bra på att skjuta luftgevär. Träffar ölburkar och ekorrar som värsta Rednecken)

(Tillägg: Det där med ekorren var mer bildligt menat. Ingen ekorre kom till skada under kvällen. Så vitt jag vet).



Alla lyssnar på mig. Just the way I want it.

 

Lunch i det gröna (och nej, jag och Jocke har inte samma tröja,
de bara påminner om varandra. Starkt.)

 

Robban taktiktänker inför yxtävlingen



Fyra ölburkar på fyra skott alltså? I dare you.



Martin deppar över att ingen vill bugga med honom.



Maffian med rymdhattar

Sara längtar tills vi ska sova skavfötters

Ibland när Saras bordsherrar blir för störiga så...försvinner hon liksom bara...

Reunion

Snart är det äntligen slut på den sociala ökenvandring som kännetecknat tiden sedan hemkomst. Till helgen ska vi nämligen ha reunion med bussgänget och så vitt jag förstår så är 18 av 21 illaluktande resenärer anmälda och kommer att resa in från olika delar av landet (Skåne, Göteborg, Årsta..ja ni fattar själva)! Det ska bli så roligt att jag har lite svårt att andas normalt när jag tänker på det.
Upplägget är att gå ut med tjejmaffian på fredagkväll (det blir restaurang Chakula, afrikanskt på Pontonjärsgatan där jag ätit många fina antiloper genom åren), sleepover hos mig och sedan avfärd ut i skärgården lördag morgon där en av medresenärerna har ett stort hus. Där möter vi upp den mentalt friska delen av gruppen, dvs de som ska åka båt ut. De som inte faller under den kategorin ska enligt rykten paddla kajak ut till ön och navigera mellan isblock och sjölejon. För de som överlever den strapatsen blir det kräftkalas på kvällen och sedan ska vi alla försöka få upp liggunderlagen på hustaket så att vi kan sova tillsammans där. Nej, kanske inte, men jag räknar i alla fall med att få Rosa-feeling av att än en gång få uppleva den inte så ljuva Snarksymfonin i kombination med trängsel. Kanske något färre malariamyggor och inte så många flodhästvrål i bakgrunden, men det får man väl ta. Kanske kan vi hyra in någon statist-säl som kan grymta lite skräckinjagande och göra det otäckt att gå ut och kissa på natten.

Hoppas att det inte finns någon el där ute så att vi kan köra pannlampsracet igen. Det var mysigt.

Fegisrespons

Jenny (ni vet, hon som jag har ett innestående frislag på) smsade just att hon låtit en kollega läsa mitt inlägg om Rosabussabstinensen (förförra inlägget) och hans respons hade varit: "-Nu är jag helt absolut säker på att jag aldrig ska åka med Rosa Bussarna".

Haha. Mes.

Men det är väl så. Vissa är helt enkelt inte av det rätta virket.

Sista spåret undanröjt



Gediget Afrikahantverk skapat av små fattiga barnhänder



Nu åkte det  av. Mitt svinsnygga skinn/pärl-Ugandaarmband som varit som en fysisk del av mig den senaste tiden. Jag kände att två dagar var allt mitt professionella jag klarade av tillsammans med det. Nu var det dags att göra slut. När jag väl försökte få av det hade det rostat ihop (troligtvis från luftfuktighet eftersom det inte kan bero på duschning/tvättning av något slag) och det gick inte att få av. Bände sålunda upp det med en kniv, helt djungelmannamässigt och utan större köttsår till följd.

Jag funderar nu på att byta till det snajsiga Masaihalsbandet istället. Ni vet, det med "äkta lejontand" (kanske hade lejonet lagat karies med plastfyllningar, kanske ljög Masaien, men det håller jag för högst osannolikt). Vi får se hur jag gör.

Som ni märker går min acklimatiseringsprocess till det vanliga livet mycket, mycket långsamt.



Gediget Afrikahantverk skapat av malariasjuka koalabjörnar

 Ps. Det var lite ljug det där med sista spåret. Jag har fortfarande mitt Malariaarmband kvar. Lite under kavajen. Ibland tar jag fram och tittar på det. I smyg.

 

Tips för Rosabussabstinens

Sitter här och lider av svår separationsångest och längtan tillbaka till livet på resan och då särskilt första delen av den.

Jag har både fått tips från vänliga medmänniskor och kommit på några egna idéer om hur man skulle kunna återskapa känslan från resan, men ändå leva sitt ordinarie liv här, i verkligheten.

Fyll gärna på med fler om ni kommer på något fiffigt.

1) Välj ut en outfit (tex ett par byxor, en top och en kavaj) som du sedan håller dig till resten av hösten. Tvätta endast i undantagsfall och då i kallt vatten med lite Clerasilmjällschampoo i en balja. Torka sedan så långsamt i fuktigt utrymme att kläderna får den rätta karakteristiska, spännande bilukten.

2) Sluta spola i toaletten. Lägg bara lite papper över och börja om nästa gång du behöver gå. Släck gärna ljuset i badrummet helt och för gott och känn dig fram.

3) Förena nytta med egoism och erbjud en flyktingfamilj att dela din 120 säng. Sov skavfötters utan strumpor.

4) Ägna en stund varje kväll åt att försöka knyta upp/fästa någonting nästan omöjligt i ditt tak ovanför sängen.Varför inte ett fiskenät eller lite plastfolie? Om möjligt, ordna så att du klämmer pek-och långfinger riktigt rejält vid varje knut.

5) Ät pastasallad ur en plastkopp. Kanske en halvurdiskad cremefraicheburk? Diska den bara genom att skvalpa runt med lite kallvatten en kort stund. Låt sorgkanterna på insidan växa sig allt bredare. Släng ut diskvattnet på golvet bredvid dig oavsett var du står.

6) Hör med din fastighetsägare om det är ok att sova på taket ett par nätter i månaden. Om din önskan beviljas, se till att alltid svepa ett par tre, fyra öl precis före sänggående så att du än en gång för uppleva njutningen av att likt en liten nakenapa svinga dig ner på en vinglig stege kl. 03.30 på jakt efter en  lämplig kissbuske.

7) Dela ut små lappar med nummer till dina medresenärer på morgonbussen/t-banan och ställ dig sedan upp och ropa: "-Näe, hörrni, Vi tar och räknar!!!" Invänta reaktionerna.

8) Stuva ner allting du planerar att använda den närmsta månaden i en resväska, tex dina jobbpapper, busskort, durkslag, microvågsugn, klockradio samt sängkläder. Gå ner med väskan till ditt källarförråd. Placera längst in, bakom dina lådor med gammal universitetslitteratur och din gamla tjockTV. Gör om proceduren varje gång du använt något i väskan, gissningvis ett par gånger per dygn.

9) Växla in hela din samlade förmögenhet till 20-lappar och bär runt på den i en magväska, alternativt göm stora sedelbuntar på olika ställen i ditt bostadsområde och försök sedan minnas var du lagt dem.

10) Om du måste duscha, använd uteslutande den läckande stuprännan utanför ditt hus. Försök pricka "strålen".

Känn i hela kroppen hur du blir lugn och trygg igen.

Ps. Om inget av ovanstående hjälper finns en sista utväg. http://www.youtube.com/watch?v=T1lvMJ-l0_A



Riktiga män byter bussdäck



Många ville titta på och kom med god råd

Alla drog sitt strå till stacken. Självklart.

Den som väntar på foton...

Ja, jag vet att jag utlovat bilder här på bloggen och jag jobbar allt jag kan för att fixa det! Jag har ingen privat dator hemma för tillfället och det är inte helt populärt att ladda över 2000 privata bilder på jobbservern, har det visat sig. Jag hade tänkt att lite i smyg bara låta bilderna liksom "studsa" över dit en kort, kort period (några i taget och sedan plocka bort dem när de publicerats) men det första jag ser när jag öppnar intranätet när jag kommer till jobbet är en stilla vädjan från IT-avdelningen om att folk ska ge f-n i att spara ner privata bilder på jobbservern. Hm. Dålig timing alltså. Och eftersom jag inte vill förstöra den fina relation jag byggt upp med IT-killarna och genom vilken jag får finfin förur i supportköer har jag nu införskaffat en extern hårddisk i väntan på den nya datorn (ska köpa en ny, privat dator inom kort).Så snart den dyker upp kan jag börja pyssla med alla minneskorten på riktigt.
Och då ni.

Airhead

Tillbaka på jobbet. När jag kom in i hissen på kontoret blev jag stående en lång stund och bara stirrade på hissknapparna. Vilken våning jobbar jag på? 6:an? Kanske 8:an? Vem vet, inte jag. Jag kände mig lite vardags-edge och gissade helt enkelt på 6:an och kom upp till det som påstods vara min avdelning. Noterade att jag kände igen vissa av kollegorna vagt men kunde inte riktigt placera dem. Vad var det jag jobbade med? Smed? Optiker? Lokförare? Jag satte mig i närheten av en skylt som det stod mitt namn på och hoppades att ingen skulle tilltala mig och på så vis avslöja min förvirring. Det gick bra fram till lunch. Sen kom minnet så smått tillbaka, bit för bit.

Det var mycket, mycket märkligt att vara tillbaka på jobbet. Jag har aldrig tidigare varit på en semester där jag inte på flera veckor någon endaste gång tänkt på jobbet. Eller något privat problem hemma. Helt borkopplad och frånkopplad. Det var mycket skönt då. Nu är det knepigare och lite tungt.

Men det är det värt. 

Så sjukt värt.  

Ethiopian - tålamodsfrestare och uthållighetstestare

Hemma igen efter en lång och synnerligen tålamodsprövande resa med Ethiopian (air) som sträckte sig över en härlig 30 timmars period, från dörr till dörr. Jag nämnde här i bloggen redan efter nerresan att flygbolaget förtjänade ett eget inlägg och den bilden förstärktes ytterligare under hemresan. 

Ethiopian intar nu en imponerande första plats på listan över resebolag jag hyser starka negativa känslor för (inklusive resebolag inom samtliga färdmedelgrenar, dvs alltså räknas även SJ in. Ja, då förstår ni vidden av aversionen).
Ett axplock av anledningar till varför jag, och de flesta av mina reskompisar tror jag, inte kommer att välja Ethiopian igen om det finns något annat alternativ över huvud taget (där kamel, vespa och gummibåt ligger högre på önskelistan). 

1) Frapperande otrevlig personal. Hittills inte ett enda leende (men å andra sidan; vad finns det att le åt i denna eländiga situation?) eller ett Sorry trots en lång rad mindre lyckade händelser. De kan utan tvekan köra in serveringsvagn, en stor väska eller ett knogjärn (well, bildligt talat i alla fall..) i din armbåge, ditt knä eller min personliga favorit, ditt ansikte, utan att röra en min.

2) Under de två resor jag gjort med dem fick inte en enda vegetarian någon gång den mat de hade förbeställt. När de upptäckte att de gjort fel och inte hade någon middag alls att erbjuda min stolsgranne, tålmodiga Sofia, erbjöd de sig storsint att istället för middag, faktiskt BJUDA henne på ett äpple (observera; alltså inte som ett extra plåster på såret utan istället för middag). Utan extra kostnad!! När en annan medresenär, Jessica, fick sin förbeställda specialmat så visade den sig vara full med exakt det som hon var allergisk mot, i det här fallet chili. Hon hann äta lite innan hon upptäckte det själv och fick snabbt inta sin medhavda reservmedicin. Det lustiga (eller lustigt och lustigt. En definitionsfråga kanske i sammanhanget. Jessica skrattade inte mycket alls, hon var mest upptagen med att få in luft i luftstrupen) var att flygvärdinnan liksom inte gav sig utan framhärdade i att Jessicas beställning var på vegetarisk mat och inte allergimat. Att man kan vara både vegetarian och allergiker var väl osannolikt tydligen. Och lite oförskämt möjligen.

3) Under hela resan, båda gångerna, flög vi på natten vilket för majoriteten av mänskligheten innebär att man ofta vill försöka sova en stund då. Men flygbolaget och resenärerna jobbar inte riktigt alltid mot samma mål där. Så här ser en normal nattresa med Ethiopian ut: Man går ombord (efter att ha blivit runtskyfflade mellan olika gates en stund. Sista gången springandes eftersom det då är mycket bråttom. Någon slags gatebingo tror jag) och äter en sen suppé; i vårt fall 01.30. Jo. Alltså halv två på natten drar man i sig en stadig middag. Sedan vill man kanske sova lite på maten och lägger sig till rätta där runt 03-tiden när brickan äntligen är bortplockad. Man försöker boa in sig så gott det går, stoppar in öronproppar, drar ner ögonmasken och kryper in under filten. De släcker i taket och slutar för en stund att spela upp säkerhetsinstruktioner i  85 decibel i högtalarsystemet. Mysigt, hinner man tänka i sin enfald innan man slumrar till, för att 45 minuter senare (vi pratar alltså runt 04-tiden. Åter igen; på natten) bli väckt av att alla lampor tänds och personalen går runt och serverar små påsar med snacks. -Vilket tur, tänkte jag uppskattande, eftersom just 04.00 är min normala mellanmålstid! Härligt! Man lyckas kanske somna om (runt 04.30) och sover skönt (om man då inte sitter på Aisle-seat vilket jag gjorde, och därmed får en smäll alt en rumpa i ansiktet, varje gång någon ur personalen går förbi) ända tills klockan 05.15 då personalen åter igen tänder lysrören och känner att det är angeläget att servera varma små stjärttvättlappar till resenärerna att torka svetten med (?). Om man sover står de kvar och rycker i ens ärm tills man vaknar, för det är viktigt att alla är med på tåget. När man yrvaket tittar fram under sin ögonmask och försöker ta in och förstå situationen kastar de den svinvarma tvättlappen till dig med hjälp av en tång (eftersom de är så varma). Det är sedan upp till dig att jonglera med det heta knytet tills den svalnat så mycket att du kan hålla i den. En halvtimme senare är det frukost och du blir väckt igen och det enda du kan göra då, förutom att dyrt och heligt lova dig själv att aldrig flyga med dem igen, är att ge upp och erkänna dig besegrad.

Africa wins again.

Attackdykning



Jenny och jag i latex inför dyket. Jag spelar cool och oberörd.



Då var det bara en sak till att checka av på "att göra-listan" för den har resan, nämligen dykningscomebacken. Jag har som sagt inte plaskat runt på det där andningsrestriktiva viset på åtta år och ju närmare vi kom själva dykturen desto mer nervös blev jag. Det var ganska många från oss som skulle dyka och vi delades in i lite olika grupper beroende på hur nyligen och hur mycket man dykt. Jag kategoriserades som någonstans mellan nybörjare (men med dykcert då) och total loser och kände att det var rimligt. Det var ju precis vad jag var.
Specificerad lista över saker som jag var nervös för:

1) -Att jag skulle bli sjösjuk under den en och en halvtimme långa båtresan i liten farkost på väg till korallerna och därför inte kunna göra någonting (inte ens åka tillbaka till land) förutom att spy i fören och vara allmänt trist och ofräsch.

 Kalkylerad risknivå: Anmärkningsvärt hög.

2) -Att jag inte skulle komma ihåg någonting om hur man gjorde och inte heller skulle få någon genomgång innan

Kalkylerad risknivå: Mycket hög. It is, trots allt, Afrika.

3)-Att jag skulle tycka att det var obehagligt att andas i regulator, få panik och uppföra mig allmänt ovärdigt och kanske dö av kallsupar.

Kalkylerad risknivå: Mycket hög (förutom den sista bisatsen möjligen).

4) -Att i denna panik brotta ner någon meddykare och tillskansa mig hans/hennes munstycke för att själv ta det bästa syret och som konsekvens av detta bli jätte illa omtyckt av alla efteråt.

Kalkylerad risknivå: Medel till låg

5) -Att min utrustning skulle vara trasig och att jag pga det plötsligt skulle skjuta iväg 20 meter upp till ytan och få dykarsjuka och hamna i tryckkammare, vilket inte täcks av min försäkring, vilket skulle innebära att mina föräldrar skulle vara tvugna att sälja villan för att ha råd att hålla mig vid liv/transportera hem mig med ambulanshelikopter från Zanzibar.

Kalkylerad risknivå: Ända hyfsat låg (bortsett från de inledande sju orden)

Så angående första punkten så stod jag nu inför ett svårt val: Låta bli att ta åksjuketabletter och möjligen bli lite illamående, något som brukar gå över när man hoppar i vattnet, eller ta massor av tabletter och riskera att ligga som ett stort, dregglande, nerdrogat monster i fören under hela utflykten? Så, sagt och gjort, jag proppade mig full med tabletter och gav mig av mot dykarskolan. Där informerade jag nogsamt instruktören om att jag möjligen var lite nervös och hoppades få special treatment. Men han var israelisk och verkade inte imponerad av mina föreslagna risker. Jag slängde på mig en klädsam våtdräkt (neeej, det tog 20 minuter att kränga på sig eländet och en hel del svettproduktion kom i omlopp) och provade ut mask, fenor och BCD (luftvästen, vet inte vad det heter på svenska.). Sedan var det dags. Vi hoppade i en liten båt och satte av. Jag fokuserade på horisonten och var allmänt okontaktbar. Jag tjuvlyssnade lite på den instruktör som gick igenom övergripande info för de som skulle göra ett första gångsprovdyk och insåg att jag verkligen inte mindes någonting.  Det handlade ändå om hyfsat viktiga saker som hur man tömmer munstycket från vatten och liknande kuriosa. Jag insåg mina begränsningar och frågade därför om jag kunde få vara i den prova-på-gruppen istället på första dyket men då hörde jag "min" divemaster ropa "-No, she is in my group, jag ska göra ett uppfräschningsdyk med henne". Really? Hur kan man fräscha upp utan att först informera ovanför ytan tankte jag, lite naivt. Men det kunde man tydlign för rätt som det var satt jag på båtkanten och räknades in för att välta över mig själv baklänges ner i djupet. Jag hade inte ens provandats i regulatorn ordentligt innan. Det kändes sådär. "-Då går vi ner!!" ropade divemastern entusiastiskt och tja...då var det dags att sluta andas fritt. Jag försökte mobilisera kunskap från bakre delen av minnescentrat men  tramsade mest runt där uppe strax under ytan en stund utan större framgång att sjunka. Men efter en stund fick jag lite kläm på det och gled ner på botten där de andra väntade. Väl där skulle vi öva saker som 1) Ta ut regulatorn, kasta iväg den över axeln och sedan hitta den igen (fick lite förhöjd puls nu igen bara av att skriva det) 2) Ta in vatten i masken och sedan tömma den. 3) Ta ut regulatorn och sedan knacka sin dykarbuddy på axeln och fråga om jag möjligtvis kan få lite luft igenom hans reservregulator (alltså medan man håller andan. Det blir inte mycket artighetsfraser där kan jag berätta).  Jag var väl inte bäst i klassen kanske och fick lite halvpanik en gång. Men vi övade några gånger och sedan funkade det bättre. Efter det drog vi iväg ner mot korallreven och jag bet ihop käkarna om munstycket så att de nästan domnade bort. Resten av dyket ägnade jag åt att koncentrera mig på att inte dö. Och inte helt utan framgång om jag får säga det själv. Sedan var det lunch och efter det ett dyk till och vid det laget hade jag börjat få grepp om det och dessutom fått tillbaka känslan och minnet för hur det fungerade. Jag njöt verkligen av det vackra revet och alla fiskar och av att inte vara livrädd längre för den delen. Vi var nere på 20 meters djup och såg m'ngder av fiskar, en meters stora sköldpaddor, rockor och en murana. Coolt.

På vägen upp från andra dyket (man gör säkerhetsstopp på 3 meter för att vänja kroppen, typ) så kom min buddy Björn fram till mig och gjorde tecknet för att hans luft var slut. Alltså helt slut (signaleras genom ett halvdramatiskt "cut the throat-tecken" med en horisontel rörelse. Jag trodde först att han bara ville lattja lite (alltid en synnerligen dålig idè under vattnet för övrigt) men det verkade han inte alls vara upplagd för. Så jag funderade en stund och beslutade sedan att ge honom min reservregulator  (efter att ha gjort tecknet för "cash") och sedan gick vi upp tillsammans mot ytan, lite fortare än man ska, om jag ska vara helt ärlig. Björn fick psykosomatiska krypningar i armarna efteråt, men jag kallade honom för mes och då gick det över tydligen (nej, det gjorde jag såklart inte, vad tror ni om mig egentligen?).

När dyket var klart och vi var på väg hem kände jag dels att det varit en fantastisk dag, men mest en stor lättnad över att det var avklarat. Jag hade gärna dykt mer om det hade funnits tid så nu känner jag mig på banan igen.
Och därmed var, som sagt, den sista planerade aktiviteten på den här resan avklarad och jag kan nu, om ca en timme, checka ut från paradiset här på Zanzibar och bege mig hemåt. Och det känns faktiskt ganska ok. Det enda jag tänker är att jag skulle behöva semester ett tag hemma också för att smälta allt som jag varit med om....

Jag kommer att fortsätta blogga åtminstone tills att jag fått in mina bilder här, så torka tårana. Its not over yet!!!

Ses i Sverige!!!

Om man inte ville dyka kunde man åka ut och meta lite. Busskompisen Eastern (Östen) i mitten ser i alla fall nöjd ut.

Nytt ställe, nya utmaningar

Simmade lite med delfiner igar. I turkost 25gradigt vatten. Ville bara berätta det. Det var nice, om än lite, lite hetsigt. "-Masks on!!! Get in!!! Nooo, wait!!! Get out of the water!!! osv. Det var ett jädra simmande och klättrande i och ur båten och jag var helt slut efteråt. Och sjösjuk, givetvis. Det gjorde mig också lite osäker på om en heldags dyktur verkligen är helt genomarbetad idé... Dessutom (vilket egentligen ar den verkliga anledningen) är jag lite obekväm i situationen eftersom jag inte har dykt sedan 2004. Men man är ju ingen fegis (som bekant) så jag tvingade mig till att boka upp mig på en tvådyksutflykt på söndag ända. Får väl se hur det går.

Vi är nu allra längst upp på norra kusten av ön och har checkat in på ett nytt ställe. Har bor vi i Bungalows och även här är stranden bara ett stenkast bort (kanske inte mitt stenkast, men en normalatletisk killes stenkast i alla fall). Här ska vi vara de sista dagarna på resan och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att avsluta hela spektaklet på än just här.

Nej, om jag skulle gå och äta lite vitlöksjätteräkor (troligtvis utrotningshotade) till lunch och sedan gå på min 1 timmes massage kanske? Ja, så får det nog bli.

Detta lidande, detta lidande.

Life is no pain today (eller "Leffe is not in Spain" som man ocksa skulle kunna uttrycka det).

Kvällsnöjen. Och mat.



Kanske gifter jag mig med kocken



Igår kväll var sista kvällen på paradisstället utanför Stonetown (city på Zanzibar) och vi var några stycken som firade det genom att äta på hotellets restaurang och senare köra en tatuerarstudiokväll på mitt och Emmas hotellrum. Återkommer om det senare, men först några ord om middagen. Själva hotellrestaurangen består av två stora altaner med plats för kanske sisådär 250 gäster totalt och har utsikt över stranden och havet. Finemang. Frukostarna har varit kanonbra så vi chansade helt enkelt. Det kryllar av personal på alla slags turistställen och den har restaurangen var inget undantag. Och ända kan det gå så fel, det ar helt fascinerande. Vi var de enda gästerna på stället den har kvällen. Alltså sju platser av 250 var tagna vilket innebar sju beställningar. Sju olika beställningar ska jag val tillagga. Plus dryck! Olika drycker! Galet. Klart det körde ihop sig. Och precis som alltid så är minspelet helt fenomenalt när man påpekar att man fortfarande, efter 1,5 timmar väntar på sin fördrink. eller riset till varmrätten Typ: "Eh...va? Fördrink? Vad pratar du om? Varför har du beställt det? Och av vem? Och vad hette den och vad innehöll den?" Det är mycket som går fel här, det kan man inte bortse från och det går gärna fel varje gång. Idag beställde en person en fiskwook och när maten ställdes ner framför henne var det en kycklingdito. "Sorry, is this really my food? I ordered fish." Servitören springer tjänstvilligt in och hör efter i köket och kommer tillbaka med svaret: "-Yes, I dubblechecked. It is your food". Det finns inget utrymme att argumentera i där. Så då säger man, jaha, där ser man och tack så mycket då.

Nästa kväll gick jag och Lena istället ner på den lokala matmarknaden på kvällen. Där kan man från säkert ett femtiotal små stånd välja fisk- och skaldjursspett, chapati, olika typer av bananrätter, majs och sockerbetssaft. Jag provade räkspett, hummerspett, baracudaspett, stekt banan, olika sorters bröd och en hel del annat, tex banan och nutellapannkaka.... 



Så mycket mat, så liten magsäck...





What to choose, what to choose...?



 

Till det lite mer ovanliga ämnet "Tatuerarstudio på mitt hotellrum" då. ChaufförMartin hade tidigare under dagen köpt hennafärg på en lokal marknad och ville nu utveckla sina skills i ämnet. Han hade övat lite på sig själv och bland annat lyckats göra en helt svart lilltå som såg ut som att den behövde skyndsam amputation och med sådan talang i närheten tackar man ju inte nej. Dagen innan hade han också kompletterat 20åriga hårdrockarTobbes tatuering på vänster underarm med texten "Life is pain" med en exakt likadan på andra underarmen, bara lite modifierad till "Leffe in Spain" istället. Humor. Så vi kladdade vidare och gjorde fina mustaschtatueringar på insidan av pekfingrarna (ni vet, sa att man får mustasch om man sätter fingret över överlappen). Vi körde gammaldags monokelmustasch, tangorabatt och en och annan Hitlermustasch. Moget. Emma fick dessutom en gris på ankeln. Det trodde man inte när man vaknade. Själv ska jag fundera lite till på vad jag vill ha mer än skaggprydnaden. Jag lurar pa ett "Do not disturb" i handflatan eller på axeln. Anvandbart både privat och på jobbet tänker jag. Ja. Så far det nog bli.



Flamesen är riktiga, den förruttnade tån är henna.



Poetry in motion

En doftbouquette á la Afrika

Alltså, det här med lukter... Jag riskerar att bli anklagad för både det ena och det andra där epitetet generaliserande rasist ligger nära till hands, men jag måste ändå kommentera detta med kroppslukter. Och innan ni börjar; jag VET att alla inte är lika priviligierade som vi vad gäller vattenförsörjning etc men jag tänker gnälla om det i alla fall. För att uttrycka det försiktigt; Axe och Mum har inte riktigt fått sitt stora genombrott här nere. Jag utgår från att man inte känner det om alla luktar likadant och jag gissar att vi i Sverige luktade likadant för en sisådär 75 år sedan. Men ibland är det svårthanterligt. Särskilt svårt är det i små rum med många människor. Den doftkavalkad som svepte mot mig när jag klev in på färjan mot Zanzibar var...intressant. Och mångfacetterad. Många dofter som möttes på en liten yta och utav de aktuella lukterna var det få som påminde om violessens eller lavendelblomma. Snarare 20 nyanser av svett i olika grader av förruttnelse. Inte ens mitt andas-enbart-med-munnen-knepet fungerade och jag blev fett sjösjuk och illamående efter ungefär 12 minuter på båten.
En annan något prekär situation uppstod när vi skulle åka till Ngorongoronkratern tidigare i veckan. Vi blev upplockade av minibussar (eller snarare förarna av desamma) och jag drog en rejäl nitlott när jag inte bara hamnade i fel buss utan dessutom på fel säte, dvs det direkt bakom chauffören. Redan när han steg in i bussen var det som att en stankluftmassa slungades bakåt i bussen och lämnade ingen närvarande oberörd. Sedan var resten av resan (3,5 timme) en kamp mellan artighet och överlevnad. Det funkade ok så fort bussen var i snabb rörelse, men så fort vi saktade in var det som att varenda luftpartikel sög åt sig svettlukten och forcerade våra stackars små känsliga flimmerhår. Det var nog det värsta jag upplevt i den genren. Försvagad av upplevelsen, men ändå med en viss överlevnadsinstinkt i behåll, lyckades jag på hemresan nästla mig in i en annan buss utan att det direkt märktes (förutom i hela min fysiologi som tackade mig genom att inte ens bli åksjuk).
Jag har ibland tänkt redan hemma i Sverige att jag möjligen är lite extra känslig för just dåliga lukter men jag inser nu att jag i det avseendet inte upplevt någonting före Afrika. Jag skäms lite över att skriva om det här och jag utgår från att alla svettmänniskor här är oerhört fina och älskade medborgare och familjefäder (oftast män...) bortom odören men om jag säger så här; det är inte tack vare lukterna jag gillar Afrika.

Matupplevelse utöver det vanliga!

Förväntansfull med heta ägg i falafellskal

The man who did it

Hade den kanske bästa restaurangupplevelsen någonsin ikväll här på Zanzibar och ligger nu och rapar i min och Emmas dubbelsäng (sa jag att vi har utsikt över en milsvidd sandstrand och turkost hav? Ja, det kanske jag gjorde ja..). Emma hade fått tips från någon som varit här förut om en liten restaurang hemma i någon locals vardagsrum. Den hette Sambosa Two Table och namnet beskriver ganska bra vad det handlar om. Vi (jag, Emma, Mat-Jenny och Lena) lyckades efter lite frågande och letande hitta fram till den tämligen sunkiga bakgård där en liten träskylt informerade om att restaurangen fanns. Jag erkänner med en gång; jag blev lite skeptisk när jag såg miljön och ingången och började tvångstänka på råttor och sånt igen, fast jag lovat min KBT-terapeut att låta bli. Vi ringde i alla fall på och en liten farbror med lite indiskt utseende kommer ner och öppnar för oss. Vi blir insläppta och får vänta i något slags entrérum/lagerhouse medan vad vi gissade var hans två små barnbarn dansade och spexade framför våra kameror. När tiden var mogen gick vi med honom upp för två trappor och hamnade rakt in i...tja...hans vardagsrum. Där låg den obligatoriska tonårssonen i soffan, hans fru plockade undan lite och en annan son spelade spel på datorn. Det kändes mycket, mycket märkligt. Men vår värd visade oss igenom vardagsrummet och in i ett matrum som låg precis i anslutning och helt utan dörr intill deras privata bostad. Vi fick sätta oss ner och inväntade under spänd tystnad vad som komma skulle. Jag var lite rädd att jag inte skulle tycka om det och att det isåfall skulle vara galet mycket mer pinsamt och oartigt att lämna än på en vanlig restaurang. Men jag hade verkligen inte behövt oroa mig. In kom den ena makalöst goda rätten efter den andra. Vi fick grönsakssoppa och chapatibröd, linsgryta och kokosnötsoljebröd, typ falafelinbakade ägg (!) med stark sås, något slags kanongott ris-och kokosmjölksbröd, sweetpotatosallad och något marinerat kött och det hela avslutades med hans egen specialfruktjuice gjord på avocado, lime, ingefära och några andra sorters frukter jag glömt namnet på. Makalöst gott. Och väldigt annorlunda. När vår värd kom in med en ny rätt så norpade han gärna åt sig en egen bit av maten först, slängde den i munnen, tuggade medan han förklarade vad vi skulle äta näst. Han avslutade varje servering med "maybe you like it". And oboy, did we ever! Mellan rätterna kom han ut och slog sig ner vid vårt bord och babblade på om Zanzibarpolitik, vilket land som var bäst att bli kolonialiserat av; England eller Frankrike (England, var rätt svar om ni undrar) samt fördelarna med arrangerade äktenskap. 

Mycket mätta och nöjdare än någonsin gick vi och våra utspända magar sedan hemåt i den varma kvällen.

Jag kände att det var ett riktigt privilegium att ha fått uppleva ett sånt här ställe och ha fått en sådan här matupplevelse. Makalös kväll!

Det kanske inte ser mycket ut för världen. Men det var det. Lena, jag, Jenny och Emma. Svinnöjda.

Vit är också en färg

Jag har självklart redan fått okänsliga kommentarer från folk hemmavid att jag inte ser brun ut på de bilder som jag blivit taggad på på Facebook av illasinnade medresenärer. Nej. Det kan väl hända. Och nu tänker jag berätta varför och därmed stämma i bäcken, mota Olle i grind och antagligen hoppa i galen tunna på en och samma gång. Under resans första del hade vi ett par sol och baddagar i Uganda och det var mycket nice. Det var rent generellt ganska lagom varmt under större delen av resan. Däremot var det inte mycket tid för just solning och även om det fanns några resenärer med valonblod (Jenny, Iris mfl) och jag hade den dåliga smaken att hänga ganska mycket i närheten av just dessa och därmed framstå som ännu vitare, så var ganska få som var särskilt bruna då heller. Och värre skulle det bli. Den lilla färg jag hade försvann någonstans i lagren av Masaifiltar och fleesetröjor i Kenya och Tanzania. Det är först här på Zanzibar som solen mött min hud igen. Och nu ska det solas.

Hej Malignt Melanom.

Jag hade nog också någon slags föreställning om outhärdig och oupphörande hetta när man åker till Afrika. Så har det inte varit, med någon dags undantag. Förutom det försmädliga med utebliven hudfärgsförändring så har det mest varit positivt. Men jag inser att jag kommer att få höra en hel del
"-Var du där på natten eller?"-skämt när jag kommer hem.
Har jag riktig tur kanske jag blir lätt strumpbyxfärgad (sand). Och med detta kommer jag inte ägna mig mer åt sådana här fåniga och ytliga betraktelser/försvarstal (för nu måste jag ner på den finkorniga sandstranden och pressa lite).

Bloggstatistik...

Inte för att jag vill vara sån men... tja...jag har haft över 3500 besök på min blogg i juli och augusti (inte unika besökare såklart, men besök). Ville bara säga det (för det syns inte i kommentarsfälten...). Det finns iofs en viss risk att det är du, Miss Hicks som står för lejonparten av besöken, men snälla säg att det inte är riktigt alla?

The Miracle of soap

En fräsch solnedgång

Eh...en sak till:
Jag har nu duschat två dagar i rad. Med tvål.
Fatta grejen.

Zanzibar - den som väntar på något gott....

Deja vu från min förra långresa 2004 när jag, efter 8 månader i ryggsäck och i smutsiga sovsalar med ännu smutsigare badrum, allra sista natten i Kuala Lumpor tog in på ett lyxhotell och föll i gråt inför synen av det blankvita badrumskaklet (och inför en mycket skrämd Bellboy);
Idag när vi efter en lång resa äntligen nådde fram till Zanzibar och blev tilldelade våra rum var det exakt samma känsla. Vi skulle få någon form av hostel/hotellrum för andra gången på resan och i och med att det förra tillfället beskrivits i detalj här i ett tidigare inlägg kan ni säkert föreställa er att mina förväntningar inte var så höga vad gäller komfort och renlighet. Vi sa till varandra att om det bara var hyfsat fräscht så var vi nöjda (det innebär ungefär att det gärna får finnas sammanhållande väggar, samt sängar med fler än två ribbor i). Och väl på plats blir vi tilldelade...tja...om inte paradiset så snäppet precis under. Rummen var superfina och låg alla längst med den långa, vita sandstranden hade följaktligen det turkosa havet utanför dörren. Jag hörde min rumskompis Emma skrika till inifrån badrummet och jag kände precis likadant. Det var starka känslor i omlopp. Dubbelsängen (jaja..man kan inte få allt) var bäddad med myggnät som en sänghimmel ihopknutet med färska blommor (att jag inte provade det gamla knepet när det var som trickigast att sätta upp nätet på taket där i början?). Allt var rent, och snyggt och vi hade vita lakan och tv på rummet. Ja, snälla nån, vilka extravaganser. Not worthy, liksom.
Vi åt en gemensam buffélunch på altanen precis ovanför stranden och njöt av värmen efter så många dagar i kyla. Det var fantastiskt att få värma sin, av kyla i princip, likstela och bleka lekamen i solgasset. Vi ska stanna här i tre dagar innan vi åker vidare till nästa ställe längre norrut på ön där jag planerar att göra min dykningscomeback efter att ha vilat mig i form i sex år. Självklart ska den vara storstilad och mycket framgångsrik.

Och ett plus till: Gratis internet på rummen. Kanske kommer det t om ett blogginlägg som är korrekturläst någongång i framtiden. Men Orsa kompani lovar som bekant ingenting bestämt.

Här vill jag leva, här vill jag bo....

Jamen, just det ja. Det är ju det jag gör!

Detaljerad konsekvensbeskrivning av icke-fungerande toaletter

Jag har ytterligare en hygienhistoria som jag undanhållt omvärlden. Jag har helt enkelt inte klarat av att ta in det som hände förrän nu utan istället lyckats förtränga det inträffade under ett par veckors tid. Men jag känner nu att sanningen börjar komma ikapp mig och för att få förståelse för mina framtida Post Traumatiska Stress Syndroms-symtom är det lika bra att jag lägger korten på bordet. Eftersom den här bloggen verkar ha utvecklats till någon slags hygien-, eller snarare brist på detsamma,-blogg så orkar jag inte längre be känsliga läsare att titta bort en stund. Jag tar inte något ansvar för era känslor inför det här något intimdetaljerade inlägget.
True story;
I Jinja i Uganda (ja ni ser, det har tagit tid att processa detta) var det som jag möjligen nämnt lite si och så med offentlighetsanrättningarna. Det var ständigt problem med toaletterna (som överallt iofs) och det var alltid helt ljuslöst i samma rum. Det innebar att om man inte ville göra sina behov baserat på något slags gehör beträffande siktandet så borde man ha med sig en pannlampa in. I det aktuella fallet var jag uppe en tidig morgon och hade glömt lampan (ja, jag säger det igen; läs vidare på egen risk!!) men tänkte att det kanske inte spelar så stor roll. Det jobbiga med ospolbara toaletter hade jag börjat att komma över vid det laget. Jag gick alltså in, och slog mig ner på toaletten när jag till min fasa känner att jag i landningsögonblicket blir blöt om rumpan. Oerhört snabb reträtt och mycket, mycket jobbig insikt: Toaletten jag hade satt mig på var så full att vattnet/äcklet gick ända upp till kanten och att några private parts därför doppades lite i "vätskan".
Kväljningskänslor i en hel dag. Att jag kände mig smutsig är en lätt underdrift. Jag kände mig utsatt för ett hygienövergrepp och har inte helt hämtat mig ännu. Värre än så blir det inte. Hoppas jag.

Och nej, nu när det är berättat vill jag aldrig mer prata om det. Låt mig bara få hela mig i fred.

Ulrika goes Skinnarmo

Jag och min Masaifilt gör succé på catwalken

Direkt efter Masai Mara upplevelserna var det dags att gå direkt vidare till nästa strapats (utan att passera GÅ antar jag); Ngorongoronkratern. Det är, som namnet antyder, en stor krater som bildats av jordplattors förskjutningar och vulkanutbrott (förlåt Pappa, jag vet att mina geologiska kunskaper är generande för hela släkten). Vi startade tidigt och åkte allt högre upp i bergen i Tanzania till vårt läger som låg längst upp vid kraterns ytterkant. Det var då på ca 3000 meters höjd och redan när vi kom dit på eftermiddagen var det ganska kyligt. Vi hade blivit förvarnade om att det skulle bli rejält kallt och jag hade packat ner alla tänkbara textilier (oftast i klädform) som jag hittat på min väg och stod nu välekiperad och nöjd med mig själv på kratertoppen. Bland annat hade jag i Masai Mara köpt en

Masaifilt (som, så vitt jag vet, faktiskt inte var gjord av koexkrementer och på så vis skilde sig från allt annat där) enkom för detta ändamål och ansåg mig själv därför mycket väl förberedd. Not so. Så snart det började skymma och solen gick ner blev det brutalt kallt. Vi fick varm soppa i någon slags halvutomhus matsal och jag började klä på mig lager för lager. Ungefär ett nytt lager i kvarten. Nämnde jag förresten att det var i tält vi skulle sova? För det var det.



Campingen och våra tält dagtid. Innan Rysskylan drog in.



När middagen var slut var vi några som skulle gå på toaletten (eller hålet i marken i plåtskjulet bakom "matsalen" vilket är en ärligare beskrivning av stället) och när de första ur gänget kom ut så stod de öga mot öga med två stora elefantbetar som i sin tur tillhörde en stor elefant som hade tagit sig in på campingen för att dricka ur en behållare utanför restaurangen. Jag hade hört talas om att de ganska ofta gör det, men att få se det på så nära håll var häftigt! Han stod helt lugnt kvar medan alla samlades runt omkring honom och knäppte bilder på bara några meters avstånd som om det var värsta paparazziscoopet. Det kändes helt overkligt. När han var klar lommade han sakta iväg bort mot skogen/djungeln igen. En fin stund.

De hade varnat innan för att man inte fick ha någon som helst mat eller något annat som luktade (myggmedel eller solcreme tex varav det sista var en något överflödig regel med tanke på temperaturen) med sig in i tälten eftersom det lockar till sig djuren (det var alltså en helt oinhägnad camping) och särskilt flodhästar och vårtsvin kan bli lite lätt pissed off om de inte kommer åt det de luktat sig till. Det hade tydligen hänt tidigare att de gått berserk i och utanför tälten just pga detta .Toaletten var som vanligt placerad en kortare dagsvandring från sovplatserna så målet med natten var (också det som vanligt) att klara sig igenom den utan att behöva gå ut och famla omkring i mörkret bland vilda (människoätande troligtvis)djur. När det så var dags att krypa ner i soväcken var det bara att hoppas på det bästa... Det var kallt. Som i skitkallt. Följande lätta och trivsamma sovmuntering hade jag på mig:

En långärmad tröja, två t-shirtar ovanpå det, en tjock luvtröja, en vindjacka, ett par vandringsbyxor (som alltså dubbelarbetade som sömnbyxor), tre par sockar, en sarong knuten om huvudet som mössa (!), luvorna på tröjan och jackan uppdragna, en sovsäck uppdragen över huvudet och ovanpå det en masaifilt (orange. Matchade sovsäcken. Det enda som matchade på hela den här resan, därav omnämnandet). Och jo; ytterligare en t-shirt knuten runt rumpan för extra värmepunktmarkering. Det var alltså lite småkyligt sådär. Det var inte tal om att slip in to something more comfortable direkt...

Svalt och skönt, tycker jag och Emma.



Mysmiddag med Lena



 Under natten blåste stormen Gudrun in över campingen (nej, ok då. Det var det ju inte. Men kanske dess afrikanska släkting Gudrombawomba eller något liknande) och jag, som självklart inte kunde sova, låg vaken  



Tidigt på kvällen, fortfarande ovetande om

 den analkande kylan



och väntade på att tältduken skulle blåsa iväg och att jag därmed skulle få göra ett rådigt, hjälteingripande. Det gjorde den inte, men duken slog som ett segel och vinden tjöt utanför. Men trots situationen och att jag inte sov mer än kanske någon timme så var det mysigt på något märkligt sätt att ligga där och lyssna. Jag delade tält med två andra tjejer, varav en också låg vaken nästan hela natten. En stund lekte vi att vi låg på basecamp 3 på väg att bestiga K2 (nej, det gjorde vi ju inte alls. Det var egentligen bara jag som lekte det ensam. Inuti mitt huvud). Det var hur som helst hundra gånger bättre än att sova i skjulet på Masai Mara.



En av anledningarna till att min solbränna blev begränsad.
Observera att bilden inte är arrangerad. Det var så jag "sov".

  Morgonen efter startade vi i gryningen och åkte ner i själva kratern (ca 2 km diameter). Det var otroligt vackert. Till att börja med låg molnen som ett kompakt lock över just själva "kraterhålet" och när det bit för bit luckrades upp och solen trängde in i de små runda öppningar som bildades i molntäcket lyste små solpelare ner mot den savannliknande naturen i kratern. Pretty.

Under dagen i kratern såg vi framför allt det vi var ute efter att se; den svarta noshörningen. Flera stycken t om. Och med det var det slut på safariutflykter för den här gången och det kändes som att det var helt lagom och fullt tillräckligt.

Jag började vid det här laget bli lite trött på att frysa och saknade värmen mycket. Zanzibar hägrar där borta i fjärran...



Bilder från Ngorongoronkratern

En elefantkyrkogård. Bokstavligt talat den här gången.



Den svarta noshörningen x 2

 

Huvudet ovanför sanden.



En modig gnu förde hjordens talan