Tydligen har jag, vid mina besök på Rosa Bussarnas kontor på Hagagatan, gjort ett något uptight, västerländskt intryck eftersom jag inte kan tolka det som hände igår på något annat sätt än att de försiktigt försöker fasa in mig i det som komma skall, dvs hur man jobbar med ordning och reda/administration i Afrika.
För en tid sedan skickade jag in mitt pass tillsammans med ett par visumansökningar till deras kontor eftersom de söker visum åt hela gruppen kollektivt. Efter någon vecka ringer en person, vi kan kalla honom Jerry eftersom han hette det, och säger att det nu är klart och att passet finns hos dem för avhämtning. Det visade sig dock att de inte var kvar på kontoret längre än till 17, vilket jag inte skulle hinna till. Då öppnar Jerry för den något okonventionellt lösningen;
"-Men du, vet du vad vi kan göra? Vi lägger in ditt pass till Pizzerian Quatro här tvärs över gatan så kan du hämta det där". Tankepaus (hos mig, Jerry verkade säker).
"-Eh...mitt pass? Min viktigaste värdehandling en vecka innan en hyfsat avancerad resa ska alltså ligga och vänta på mig någonstans mellan kebabkött och burkräkor? I bästa fall. Det var alltså det du menade?"
"-Precis, ja. Det blir jättebra" replikerar Jerry, som verkar mycket positivt inställd till pizza.
Men, men. When in Rome, tänkte jag och kände att det kunde vara en bra övning för mitt kontrollbehov. Hela situationen påminde lite om när jag för några år sedan i en liten Malaysisk by skulle hämta min bokade bussbiljett från en gammal man som stod och hängde helt godtyckligt i ett gathörn tillsammans med en get. Och det funkade ju.
Så vi (jag och mitt kontrollbehov alltså) kvistade sålunda ner till den lokala sunkpizzerian där det satt en gruppering med unga män med utrikisk härkomst och kedjerökte utanför. Jag kände mig lite som Coq Rouge på uppdrag när jag väste fram, precis när jag passerade dem;
"-Jag tror bestämt att ni har ett kuvert till mig.....".
"-Ja, jag har din....öh...din leverans, kompis, det stämmer", svarar pizzabagaren diskret och fimpar mot skosulan.
Med sammanbitna miner går vi tillsammans in bakom bakbordet, han viftar runt bland tomater och råttkött (antar jag) och överlämnar sedan det mjöldammiga kuvertet på ett rutinerat, horisontellt sätt, liksom i höfthöjd. Ytterst diskret. Jag nickar stonefacigt och slinker ut genom bakdörren (nej, det sista var ljug, men det hade kunnat vara så. Om det utspelats i en film vill säga).
Jag funderade en hel del i efterhand över vad de sagt alt. insinuerat från Rosabussarnas sida att kuvertet innehöll? Någonting kriminellt rörande rikets säkerhet får man förmoda. Jag har aldrig känt mig så betydelsefull. Funderar på att ta mig ett kodnamn. Kanske Hawaii.
(jag vet inte hur det gick till när det här inlägget gick från en Afrikamañanavinkel till en agentdito. Det bara hände.)
Det framgick i midsomras att min pappa är tämligen övertygad om att jag kommer att bli uppäten (eller i alla fall lite tuggad på i kanten) av en, eller flera, aggressiva och listiga krokodiler i Nilen i samband med en planerad forsränning i samma flod. Eftersom jag som bekant är en obotlig positive thinker (no?) så försökte jag trösta med att även om detta högst osannolika skulle inträffa så är det ju ändå lite mer street-cred i att kunna berätta att ens dotter blev krokodilsupé i Uganda än att hon avled pga någon trist sjukdom eller så. Med det lät han sig naturligtvis lugnas. Jag såg liksom hur han for iväg i fantasin och tänkte på hur mycket fokus den storyn skulle få på nästa gubba-golftävling. Respect, on the streets of Trollhättan, liksom. 
