Dagen D

Mot döden!

 Ja, så vitt jag förstår så måste det faktum att jag kan skriva här innebära att jag klarade mig igenom gårdagens rafting. Men jag var inte the toughest cookie i Afrika, det kan jag garantera. Jag har ju känt hela tiden att det är någonting man måste göra när man nu ändå är här (det här stället på Nilen räknas tillsammans med ett ställe i Queenstown, NZ, Coloradofloden i USA och Zambeziefloden som den bästa raftingen i världen). Och man vill ju inte vara någon mes (återkommer med ett inlägg om just denna allt mer framträdande rädsla). Så jag bestämde mig för att hänga på och vi gav oss i väg en tidig morgon till startpunkten för instruktion och ”gearing up” (dvs flytväst och hjälm). På vägen dit sjöng vi upplyftande och peppande sånger av typen; 

Japp. Det är jag i svart hjalm och grönt linne. Snygg-jag.

"-By, by miss American Pie (..) This will be the day that I die, this will be the day that I dieeee" (med Madonna) och "-Vi kommer att dööö, samtidigt du och jag..." (med Säkert). Vi tog ett nogsamt farväl av varandra och tackade för en trevlig tid.

Jag var nervös, men blev direkt illamående först efter säkerhetsgenomgången av den amerikanska kvinnan som var ”River Manager” (liiite coolare titel än HRManager…). Hon bör rimligen i ett tidigare liv haft en karriär som någon form av Naziführerin eller liknande. Det var ingen man tramsade runt med om vi säger så. Tyvärr konfirmerade hon, och dessutom förstärkte, den bild av aktiviteten som amerikanen vid vårt bord dagen innan hade givit oss. Hon pratade på om hur de sekunder man hamnar under vattnet kommer att kännas som en eternity och att det är viktigt att öppna ögonen även under vattnet för att kunna bedöma vad som är uppåt och vad som är nedåt. Relativt relevant information i sammanhanget, kan man tycka. Sedan gav hon också tipset att när du väl varit nere i strömmarna och under vatten så länge att du tror att du ska dö (hon sa så!!) och äntligen kommer upp till ytan så ska du INTE fylla lungorna med luft på det sätt du instinktivt kommer att vilja göra utan bara andas pyttepyttelite eftersom nästa våg alldeles säkert är på väg bakom dig och då sväljer du den (och dör, gissar jag? Om vi nu ska hålla oss till temat). Här någonstans började jag nästan gråta och ångrade mig fett. Varför gör jag sånt här? Jag vill ju verkligen inte. Jag är ingen detvorekulattvaranaraattdöidag-person. Innerst inne alltså.



Dricker lite flod

Jag, Sara, Jenny och tre andra hyfsat skraja tjejer träffade vår guide, en Ugandier som hette Henry, och talade mycket länge och allvarligt med honom om att vi inte, INTE (som i inte) ville flippa. Inte ens för att han tyckte att det vore skojigt. Han verkade lyssna, men man vet ju aldrig. För honom var det här ju just another day at the office. Hur som helst så fick vi börja med att hoppa i Nilen för att öva lite säkerhetsgrejer, som tex att få över flotten på rätt köl när den hamnat upp och ner, att ta oss ut från flotten om man hamnat i luftfickan under när den är uppochner osv. Och så vidare. Och så vidare. Det var ingenting som gjorde oss lugnare kan jag säga och Sara vägrade t om öva eftersom bara det i sig var för läskigt. Henry höll på att garva läppen av sig åt oss, vilket bara det var lite oroande. Men efter en halvtimme kunde vi inte förhala konfrontationen längre och vi gav oss av mot dånet från första fallet (som den tuffa kvinnan kommenterat med;  "-acctually, its more of a cliff"). Henry skrek ”Paddle!!" när vi närmade oss fallet och sedan ”Paddle HARD” när vi kom in i vågorna. Och som vi paddlade. För våra små liv. Sedan var tanken att han skulle skrika ”Get down” (när man är som mest inne i virvlarna slutar man paddla och bara håller i sig allt man kan). Vid den aktuella tidpunkten var det kommandot dock ganska överflödigt. Vi låg redan på golvet i en kroppsdelshög och försökte att andas mellan vågorna som sköljde över oss. Men rätt som det var var vi ute ur forsen och hade tydligen allt att döma överlevt. Och det var KUL!! Vi blev kaxigare och kaxigare för varje fors och lyckades slippa flippa, men vi såg många av våra kompisar som flög åt alla håll. Vi var tio flottar som höll ihop hela dagen och mellan varje fors var det ganska långa avnitt med helt lugnt vatten där vi lät Henry paddla åt oss och de bjöd på lite snacks, vatten och solcreme. I vår grupp fanns dessutom en båt som var lite ballare än de andra (eller tja...kanske inte båten i sig, men besättningen) med de allra tuffaste Pink Caravanare som frivilligt flippade i varenda fors. Fränt liksom! Självklart tyckte de att vi var supermesiga och försökte flera gånger att ramma oss och när det inte lyckades så bordade de vår flotte och helt sonika handgripligen kastade oss i floden. Det var lite fisigt gjort, kan man tycka.  

När vi hade klarat sista forsen och fick uppmaningen att passa på att bada om vi ville den sista biten (dvs flyta med i forsen) var vi galet nöjda och lättade att vi klarat av det och gjorde lite konstsim där i Nilen för Henry (och krokodilerna såklart) som tack för att han faktiskt lyssnat och respekterat vår rädsla.

 En kanonupplevelse som gjorde oss alla ganska stolta över oss själva, tror jag. Åtminstone var jag det.  

Det är ju bara om man är rädd för något, men gör det ändå som man är modig – eller hur?

(and yes, been there, done that, AND bought the video)

Som första grupp på väg mot vår flotte och en, som det kändes, säker död.