Jämställdhet och barnhemsbesök

Vid lunchtid idag rullade vi in i Kampala (Ugandas huvudstad) efter ett par dagars liv utanför civilisationen. Vi har de senaste dagarna först bott vid en Lake Bonyouni vid en lodge precis vid vattnet. Det var en liten bit av paradiset. Vi har mest tagit det lugnt, solat, badat och väntat på mat som aldrig kommer på olika restauranger. Om man förbeställer mat till, låt oss säga 20.00 så har det en vanlig kväll vid 22-tiden kommit mat.Till vissa. Och en majoritet av gångerna inte alls det man beställt. I förrgår fick jag tex ingen middag alls. Så kan det gå. Det underliga är att de inte ens riktigt verkar förstå problemet. "-Eh...yes? So? What do you mean miss?"

Vi har  också hunnit med en utflykt till en skola för föräldralösa barn som fanns inom gångavstånd och det var ju en häftig och lite omskakande upplevelse. Barnen blev som tokiga och kastade sig över oss for att "få en egen Mzungo" (Viting). Jag hade en liten flicka som bokstavligen slog bort sina kombatander för att få hålla min hand ensam. Sen tuperade de håret pa mig (de är mycket fascinerade av blont hår..) och en liten flicka var helt uppslukad av sitt intresse för de bruna födelsemärken jag har på låren. Jag kan förstå att det är svårt att få ihop. Vit med svarta prickar liksom. Efter klassrumsbesöket gick vi ut och fick se en sång- och dansuppvisning av barnen och avslutningsvis lärde vi dem dansa Små Grodorna och Prästens Lilla Kråka. Mycket uppskattat.

 

 



Coolaste lilla flickan i byn!!



Jag ser ledarpotential....



Robban tar sig och sina höfter på en svängom

Mattias söker kontakt med lokalbefolkningen. Jag, till vänster, fotar på säkert avstånd.

Muzungos i skolbänken. Jag i mitten i rött linne och min, enligt vissa "vänner", manliga keps.

En annan dag tog vi en båttur på den otroligt vackra sjön. Den mest berömda ön i sjön heter Punishment Island och dä brukade man, fram till 1920 helt sonika stäla ut ogifta gravida kvinnor ("dåliga fruntimmer även kallade") så att de fick svälta ihjäl. Om inte någon fattig man (som alltså inte kunde köpa sig en fru på ärligt satt) fick lust att helt enkelt åka dit och ta sig en fru. Praktiskt för alla parter. När jag såg själva ön blev det om möjligt ännu mer fruktansvärt. Det var alltså en 10 kvm vassrugg med ett dött träd med gamar i (kanske levde det på 20 talet, men på något sätt kompenserar det ändå inte hela vägen ut...). De har en mer pragmatisk syn pa det har med jämställdhet här. Man vet vad som gäller liksom. Det är bra.