Folkmord och framtidstro

En uppmaning man inte ser varje dag. Tack och lov.

Igår åkte vi runt i Kigali med omnejd för att lära oss mer om folkmordet 94. Det var ingen oavbruten skrattfest kan jag meddela.

Överallt i hela Rwanda finns det lila och vita banderoller som ska påminna om det som hänt. Lila är folkmordets färg (tur att vår buss är rosa och inte lila. "-Öh, kolla, där kommer folkmordsbussen!") och vitt står för hopp och framtidstro. Först besökte vi den kyrka som även omtalades i internationell press och där över 5000 hutier blev dödade 94. Allt fanns kvar inne i den lilla tegelbyggnaden, knotor, skallar, kläder, personliga tillhörigheter... De visade den tillhörande skolsalen och det stora blodiga märket på tegelväggen där de slagit ihjäl alla barn genom att krossa deras huvuden och skallar mot väggen. De berättade om hur de kastat in granater och sedan avslutat de som fortfarande levde med machetes. De flesta kranier hade huggmärken/hål.

Vi åkte sedan vidare till the Genocide Memorial där man fick följa hela utvecklingen från kolonialtiden (Rwanda var Belgiskt in till 50 talet) till idag via folkmordet. Ju mer man lär sig om det desto mer absurt är det som hände. Och allt är skapat av kolonisatörerna. Det är en long och svårsmält story. Det man slås av jämfört med många andra krig och kanske t om folkmord är att man faktiskt som ett uttalat mål hade att åsamka så mycket smärta och lidande som möjligt. Därav det flitiga användandet av machete. I Kigali dödades under en natt 8000 människor som lämnades sönderhackade på gatorna. Hundar åt av kropparna och det var fullständigt kaos. Det är svårt att förstå att det här var samtidigt som jag själv svepte öl på Kåren. Idag ser man inga hundar alls i Rwanda eftersom man sköt av alla då de fått smak för människokött och blivit aggressiva. Det andra man också blir helt häpen över är hur man så effektivt valt att gå vidare, att se framåt men inte glömma. Man har på nationell nivå fattat beslut att man numera inte är tutier och hutier utan bara rwandier- det är t om förbjudet att klassa folk så längre. Under en bilresa (som jag kanske nämnde) så berättade chauffören om hur hans bror och syskonbarn blivit slaktade av hans egen granne, men hur han (chauffören alltså) är av åsikten att de måste förlåta och gå vidare för att inte ge konflikten i arv till sina barn. Grannen blev dömd men efter en tid frisläppt och är alltså en person chauffören träffar på gatan varje dag. För någon vecka sedan hade grannen knackat på hans dörr och bett om hjälp med att få hans höggravida hustru till sjukhuset. Och vår chaufför kör henne. Det fullständigt otroliga är att det här är en allmän inställning. Att man måste förlåta för ett högre syfte. Det har inneburit att Rwanda idag är ett av de snabbast växande ekonomierna i Afrika och ligger i framkant i nästan allt (skolgång, infrastruktur, BNP tillväxt etc). Det är en makalös historia och jag är full av beundran för det här folket. Dessutom är det, som jag kanske nämnde tidigare, ett så vackert land med sina böljande kullar och gröna dalar, att jag nog sätter det på topp 3 av vackra ställen jag varit på.

Jag kan bara rekommendera det till alla. Åk hit!



Hålen i väggen från granaterna. Här dog 5000 pers vid ett och samma tillfälle.  



Klassrummet där barnen slogs hjäl mot väggen



Kranier. Månag med hål från machetes