Anekdot fran tidigare resa

En rolig story som jag måste dela med mig av som vår chaufför berättade igår och som urspelade sig på förra Afrikaresan:

När vi stannar för busslunch innebär det att vi kör av vid sidan av vägen någonstans, drar fram kastruller och skärbrädor och lagar mat vid vägkanten helt enkelt. Även om det är helt öde när vi stannar så ar det inom fem minuter minst 30 personer som står och tittar på oss. Ofta ännu fler. De säger oftast ingenting, utan tittar bara storögt och barnen hoppas på att få presenter såklart. Ungarnas vanligaste fras (förutom "Muzungo!!!") är annars "-Give me my money!". Jag vet inte vad de pratar om och brukar därför bara svara "-Men lilla du, jag har verkligen inte tagit dina pengar, du måste blanda ihop mig med någon".

Anyway. Vid det har speciella tillfället som storyn handlar om så hade gänget stannat vid vägkanten och maten var färdiglagad. Alla ställde sig i kö för att ta mat i tur och ordning i sina egna tallrikar. Då märker de plötsligt att en liten urbergsgammal Ugandisk kvinna smugit sig in i kön av 40 Muzungos. Hon tittar liksom ner i marken och försöker se oberörd och vit ut. Men grejen är att hon är fiffig och raffinerad som tusan för när det är hennes tur har hon lärt sig precis hur man gör och hon spritar händerna precis på samma sätt som alla innan henne i kön, hon lägger upp maten på samma sätt på medhavd tallrik och sätter sig sedan i någon grupp, chitchattar om ospolbara toaletter med de andra och försoker smälta in (det där med chitchattandet hittade jag på själv, förlåt). Vidare äter hon sin mat, diskar på samma sätt som de övriga (disk i grå balja, skölj i rosa) och försvinner när hon är klar sedan bort över  de dimhöljda bergen. Utan att blinka.

Cool tant.