Födelsedag och början på slutet

Fotnot: Killen på cykeln hör inte till festen egentligen. Han var inte
bjuden. Lite sorgligt kanske. Ja, jo.

Efter en skumpig halvdags resa från Kampala kom vi igår fram till ett ställe som heter Jinja och som är någon slags knutpunkt för de flesta av de Nilen-relaterade aktiviteter man kan göra här. Vi korsade en bro vid Nilens källa, dvs där Victoriasjön möter Nilen och letade oss sedan fram till campingen vi ska bo på i några nätter nu, Nile River Explorers. Själva lodgen ligger högt upp på en klippa och nedanför brusar floden. Vi har en fantastisk utsikt och i natt hörde man hela tiden dånet från Nilen i bakgrunden. I och för sig i viss konkurrens med det plötsliga åskoväder som bröt ut och som väckte oss med en kanonknall och sedan ösregn. Så länge man inte ligger på ytterplatserna på taket så gör det ingenting om det regnar, det är fullt regnskydd under presenningen.

I går fyllde min nya vän Sara 30 år och det firade vi hela dagen. Först med sång och två gamla muffins (som troligtvis traktens alla barn tafsat lite på) till frukosten tillsammans med hela gruppen (muffinsarna donerades sedan generöst till campingens apor som verkade lite mindre picky vad gäller färskhet och baciluskrenhet). Följande presenter fick Sara av mig, Jenny och Iris idag:

-En fotmassage (och det är ingen liten uppoffring med tanke på hur allas fötter ser ut)

- Att vi hittade hennes bortslarvade armbandsur

-En tygväska i klatschigt afrikatyg som vi köpte för 10 000 Ugandapengar vid vägkanten (ca 20 kr).

-Att vi satte upp hennes myggnät på kvällen (om jag ska vara helt ärlig fick hon bara ett löfte om den servicen. När det väl var skarpt läge fick hon sova under Jennys eftersom Jenny, som lovat, inte orkade längre)

På kvällen hade vi födelsedagskalas i kombination med tidigarelagd avslutningsfest med båda bussarna. Jag var med i matlaget och vi gjorde fantastiskt goda burgare med alla tänkbara tillbehör. Att laga mat på ett skrangligt tältbord och utan vatten och ugn är lite av en utmaning men vi har en kanonduktig tjej med på hela resan som matansvarig och som lyckas trolla fram det ena efter det andra av ingenting.

Det känns mycket, mycket sorgligt att första delen på resan snart är slut och alla utom fyra i min buss kommer att åka hem. Jag har alltid tyckt att det varit SÅ otroligt fånigt när folk i dokusåpor gråter sprutande Lille Skutt tårar när någon de känt en vecka får lämna och åka hem. Nu känner jag likadant. När de andra åker hem på onsdag kommer vi fem som är kvar (fyra plus chauffören Martin) att åka själva i bussen upp till Kenya för att möta de 25 nya som ska hoppa på. Det kommer att ta ca 3 dagar att åka dit och det känns lite konstigt att åka med så tom buss. Enda uppsidan som jag kan se nu är väl att man garanterat slipper dela madrass de nätterna. I Kenya börjar sedan del två av resan då vi ska åka på den ”riktiga” safarin i Masai Mara och Ngorongorokratern och den dryga veckan på Zanzibar som höjdpunkter. Med tanke på hur bra det har varit hittills har jag svårt att tro att det kan matcha, men man vet ju aldrig. Jag hoppas att den nya gruppen blir lika bra, men jag kommer sakna mina nya vänner jättemycket. Bu. Buhu.

Ps. På bilderna nedan syns också hur tjejmaffian röker de coola lakritspipor som mina tre fina brorsdöttrar skickat med mig som nödproviant under resan. De var mycket goda och mycket uppskattade!



I väntans tider...tjejerna, Jocke och tja.. ytterligare nån...



Jessica steker hamburgare, Jenny ger goda råd, Oskar äter.



Lina utfodrar behö



Saras födelsedagschampagne.

  


Hamburgerbuffé för hungriga vitingar





 

Hur lyckades  jag, tredjen från vänster, som var i matlaget den här kvällen,
få min mat först? Skickligt.

 



  



Lakritspipsrökparty

 

Jag och Sara röker på. Wild kids.