Much ado about nothing

Idag hade vi en dag att slå ihjäl på det här Bill Gates-stället utanför Nairobi vi kom till igår (Bill Gates epitetet eftersom han enligt guldplaketten utanför bott där 2009) och Martin fick ett förslag från ägaren av lodgen att vi kunde komma till hans hem (ägarens alltså, inte Bill Gates tyvärr) och titta på aporna i hans ”garden”. Fint. Sagt och gjort. Vi klädde oss för lite trädgårdsmingel med apor, dvs shorts, linne, sandaler och handväska. Väl där visade det sig att en guide skulle ta med oss en bit in i skogen bakom hans trädgård eftersom det var där aporna huserade. Alltså i den vilda skogen. I Kenya. Så vi började vandra. Först in genom ett ståltrådsstängsel och sedan rakt in i tät vegetation. Om stigen varit svår att upptäcka vid Gorillavandringen så var den på riktigt obefintlig nu. Vi gick rakt in i djungeln. Jag fick tämligen snabbt känslan att mina sandaler och bara ben inte var den helt optimala klädseln för just djungelvandringar och det bekräftades också genom att snegla på guidens höga gummistövlar och galonbrallor. Vi gick och gick, in bland höga snår, lågt hängande buskar med gigantiska taggar och aggressiva insekter. Jag tänkte att jag inte ens skulle gå klädd så här på en stilla skogspromenad i Sickla och ännu mindre inne i någon slags urskog i Kenya där ingen vit man-eller kvinna får man förmoda- tidigare satt sin fot. I två timmar gick vi och inte en tillstymmelse till några apkräk i trädtopparna. När vi forcerade den värsta delen där marken var täckt av välväxta brännässlor tappade jag motivationen totalt en stund när det brände som eld på benen hela tiden av nässlorna. Jag var hyfsat trött på hela grejen (det hjälpte inte ens att den tredjedel av marken som inte var täckt av nässlor istället var täckt av citronmeliss och därför doftade ljuvligt). Men mitt i min frustration kom jag att tänka på Ingrid Betancourt och då lugnade jag ner mig och fick perspektiv på ett moget och vuxet vis. Även om jättemyrorna kröp upp längst med mina bara ben och slet åt sig stora köttstycken av min vita lekamen. För det gjorde de.

Efter några timmar såg vi några håriga apor långt upp i trädtopparna men tyvärr var fokus för mig vid det laget mest på att komma därifrån med någon slags hudlager i behåll. Efteråt jämförde vi vem som hade mest coola sår, bett, utslag och taggar på ben och armar. Jag vann inte, men låg länge bra till.

Ägaren informerade sedan lite apropå ingenting att det vimlar av cobras och rattlesnakes i den skogen och berättade skojiga anekdoter från när han själv varit nära att trampa på en. Bra. Då vet vi. Jag tror att dagens förhandsinfo skulle kunna kallas "less than all you need to know-information".

Så. Allt blir inte helt lyckat ens i Afrika. Det var en nyttig erfarenhet.

En helt vanlig eftermiddagspromenad i skogen. I Afrika.