Det framgick i midsomras att min pappa är tämligen övertygad om att jag kommer att bli uppäten (eller i alla fall lite tuggad på i kanten) av en, eller flera, aggressiva och listiga krokodiler i Nilen i samband med en planerad forsränning i samma flod. Eftersom jag som bekant är en obotlig positive thinker (no?) så försökte jag trösta med att även om detta högst osannolika skulle inträffa så är det ju ändå lite mer street-cred i att kunna berätta att ens dotter blev krokodilsupé i Uganda än att hon avled pga någon trist sjukdom eller så. Med det lät han sig naturligtvis lugnas. Jag såg liksom hur han for iväg i fantasin och tänkte på hur mycket fokus den storyn skulle få på nästa gubba-golftävling. Respect, on the streets of Trollhättan, liksom. (fast okej, när jag hittade den här bilden blev jag lite, lite rädd ändå....)
Alltså, gud vad den krokodilen är mätt. Han slukar en låt oss säga 85 kgs man men stupar på själva sluttampen..ja handen alltså..typ som att lämna 1(!) godis kvar i påsen eller en ostbåge. Det händer ju inte om man inte dött före. Typ.
SvaraRaderaDet är svårt med saker som
1) Är hemska och sorgliga och allt...MEN
2) Är en riktigt riktigt good story som man får cred och bekräftelse för i betydande kretsar. Stackars pappa. (Och mig)
Ja det stämmer. Ibland är priset man får betala för en good story lågt och ibland, som i det här fallet, något högre. Men oftast är det värt det./U
SvaraRadera