Uppmarksamhet - hardcore

Det ar en helt overklig kansla att vi hela tiden vacker sadan otrolig uppmarksamhet med vara bussar. Alla, och da menar jag hela samhallen, stannar och tittar pa oss vart vi an kommer. Manga vinkar och skrattar, andra ser bara mycket, mycket skeptiska ut. Barn springer langst med bussarna och vinkar. Det ar det narmaste jag nagonsin kant mig som en rockstar.
I gar eftermiddag kom vi fram till en liten stad som heter ...nagonting som jag glomt nu.... och dar tipsade Lonely Planet initierat om att man borde ga ner till stranden och bada. Och eftersom Lonely Planet ar svaret pa det mesta sa lydde vi och gjorde sa. Vi var en grupp pa kanske 8 tjejer och tre killar och letade oss ner till stranden som sag fin ut. Nagra rwandier badade, nagra spelade lite fotboll pa stranden och allt verkade normalt och soft. Men redan nar vi borjade ga pa stranden sa forstod vi att var narvaro och var kommande aktivitet kommer att vacka uppmarksamhet....Lagom till att vi borjade byta om/kla av oss till badklader hade vi en halvcirkel runt var lilla camp med mer an 50 personer. Man, kvinnor, barn, alla aldrar. Alla stod helt still och bara tittade. Och det mest ovana: de stod inte mer an kanske max 5 meter ifran oss. Man kande nastan andedraktslukten av kokbanan. Hade lust att informera om att "this is my dancespace and that is yours, please" men avstod. Ingen pratade med varandra (eller oss saklar) utan bara tittade intensivt. Vi gick i badet, plaskade runt lite och upp igen. Standigt iakttagna. Nu hor det till saken att vi faktiskt inte brot mot nagra kulturella normer. Det ar inte ett muslimskt land och kvinnor badar ocksa har. Troligtvis handlade det om att de inte sett sa mycket vitt kott pa en och samma gang. Det ar ingen turiststad direkt. Vi har hittills sett en enda vit man (kanske albinorwandian). Efter en stund nar alla provinsens barn genom djungeltelegrafen kommit ner for att titta pa oss kom det fram en vakt med en piska som han borjade mota bort barnen med. Med mota bort, menar jag: piska med. Baywatch innebar tydligen nagot helt annat har.
Mojligen kan deras stirrande ha berott pa det vi fick reda pa i efterhand: sjon vi badade i var egentligen en massgrav fran folkmordet -94. Hepp.

Tappra, uttittade leenden. I bakgrunden börjar publiken samlas så smått.

Personlig hygien... eller brist pa densamma

Duscharna har hittills bestatt av nagot slags droppande vattenflode (dar flode ar ett mycket starkt ord) ur en slang i taket. Sjalvklart iskallt. Den gangen (singularis) jag hittills duschat lag duschcreme och shampoo liksom kvar ovanpa hud och har efterat. Man blev liksom helt hal (vilket kan vara praktiskt iofs eftersom det ar sa trangt pa bussen). Men det har kommer att bli en smutsig historia, det star ganska klart redan nu. Jag skulle har vilja beratta lite om toaletterna, men jag vet inte om ni vill hora. Vi kan val saga som sa: man springer inte dit for att det ar kul. For det ar det ytterst sallan. Under bussfard (dar det saklart inte finns nagon toalett ombord) stannar man langst vagen och sa ar det ett dike for damernas behov till vanster och herrarnas till hoger. Har aldrig tidigare kissat med en sadan slaende vacker utsikt som igar nar vi stannade langst uppe pa bergskamen.

Vi har nastan lojligt perfekt vader dock- det ar varmt och soligt, men flaktar anda och det har varit perfekt varme inne i bussen (som saklart inte har aircon).

Dag tva borjade vi var resa upp i bergen och korde fran djupaste dalar till otroligt hoga toppar (2600 m) i en natur som ar gron, lummig och mycket bordig (gissar jag). Det har ar inte Afrika som man tanker sig med rod sand och oken. Det ar helt magiskt vackert. Kanske det vackraste stalle jag varit pa (och da bor jag anda i Hammarby Sjostad). Sa fort man stannar nagonstans, som vid tillfallet verkar helt ode, sa kommer det inom 2 minuter helt plotsligt, from out of the blue 30 nyfikna barn. Helst vill de ha pengar och saker saklart, men de gillar ocksa att gora kullerbyttor och diverse avancerade yogapositioner framfor kameran. Det ar sjalklart bade sorgligt och gulligt i nagonslags konstig kombination. Jag kampar mot kanslan av att kanna mig som vit kolinialherre som "matar djuren", om ni ursaktar utrycket. Det gar sadar.

Alive and kickin'



Val av buss. Jag längst fram i kön till Trisse. Såklart.



På plats!! Har hittat något slags lyxhotell här som kan erbjuda en nyckfull uppkoppling som jag utkämpar en ojämn kamp med att försöka utnyttja... (igår tog det mig 20 min att publicera en statusuppdatering på facebook...). Så bear with me och ursäkta språkfel och andra brott mot mänskligheten- nu är det bråttom...

Hur som helst; efter en hyfsat påfrestande 15 timmars resa (inklusive ett byte och tre mellanlandningar. Note to self: boka inte Ethiopian air nästa resa. Eller aldrig någonsin mer. Återkommer till det senare i ett eget inlägg. De har de verkligen gjort sig förtjänta av) sa kan jag konstatera att Rwanda är ett helt fantastiskt vackert land! Vi mötte upp våra chafförer på flygplatsen i Kigali och fick en första känsla för de två bussar som ska vara hem för 42 pers nu en tid framöver. Och ja: ont om utrymme är det gott om... Men. Jag lyckades för en gångs skull välja rätt ko (som i manniskor pa rad alltsa. Inte kreaturet) och hamnade pa den bussen med klart trevligaste personer. Såklart. I efterhand kommer jag att kunna lägga in bilder pa interiören - det är svårt att förklara kaoset därinne med ord (Note: Nu är det i efterhand och därför finns det bilder inlagda).



Lite introinfo. Alla är rena, förväntansfulla och försöker spela trevliga.



Varje resenär får ett nummer som man dels markerar upp alla sina saker med (inkl. vattenflaskor, kexpaket och myggstift) och som dels fungerar som en säkerhetsgrej när man i tur och ordning ropar sitt nummer efter kisspaus, lunchstop etc innan man åker iväg. Mest för att se att alla som ska vara med är med men också för att se att vi inte har fått fripassagerare (nej, det sista hittade jag på. Jag tror inte att de skulle upptäckas via ett siffersystem just).  

Vi campade i närheten av huvudstaden första natten på en helt ok camping som t om hade pool. Tyvärr hade en snubbe dött i poolen kvällen innan, vilket föranledde gul CSI Crime Tape över allt.  Bland annat runt poolen.Trist. Mest för döingen i fråga, men lite för oss också, eftersom duscharna fungerade uselt och vi gärna hade smutsat av oss i bassängen istället. Ingen i personalen på campingen verkade dock särskilt upprörd över olyckan eftersom det tydligen hände med viss regelbundenhet. Hm. "-Han kunde nämligen inte simma", förklarade de hjälpsamt och så var den saken utredd och utagerad.

Över huvudtaget så verkar man ha en ganska laid back attityd till det mesta här. Återkommer till afrikansk syn på tider och uppgörelser senare.



Vår jungfrufärd. Johan, jag, Åsa, Jenny, Robban, Emma och Malin.



Till min stora förvaning lyckades jag sova redan första natten. Det liknar något slags mirakel. Jag sover aldrig bra på nya ställen och då menar jag även utan att sova på en buss med 20 nya människor (en vanlig natt hemma vaknar jag direkt när grannen i lägenheten ovanför tappar ett gem i golvet eller när deras katt klampar för högt). Jag valde att sova inne i bussen eftersom det var lite krångligare att ta sig ner från taket mitt på natten för toabesök om man skulle behöva det, vilket man som bekant alltid behöver när man inte vill behöva det. När jag vant mig lite mer ska jag vara tuff och flytta upp. Vi sov 8 personer inne i bussen och man har var sitt myggnät upphängt runt varje bädd. Det känns lite som att man bor i åtta små kojor. Sjukt mysigt. Enligt rykten ligger dessutom de värsta snarkarna på taket sa vi finsovare stannar nog ett tag inne i bussen. Det finns faktiskt gränser även för äventyrare som inte kan korsas.

Pink Caravan: No aircondition, No video, No toilet,
No Telephone. But lots of fun.

Informationsmöte på första campingen. I bakgrunden; Bussarn Bill och Trisse

Strartskott

Så där ja!

Väskan är packad (21,9 kg. 0,1 kg till godo alltså! Här ska shoppas!!), kylskåpet utrensat och den egna uppladdningen, i form av ett rejält Maxmål, klar.

Dags att dra till Arlanda för att möte gruppen! Jag räknar med att ha svårartad träningsvärk i kinderna ikväll, så där som man har ibland när man verkligen, verkligen försöker att framstå som en trevlig person inför nya människor.

Fick den här länken av en god vän som tyckte att resan behöver en themesong:
http://www.youtube.com/watch?v=wmueY8N3Jrs

Kwa Heri, Tutaonana!

Simplicity

Genom att läsa besöksstatistiken på bloggen kan jag se att det är väldigt många som lurkar runt här inne... Däremot verkar ni inte orka/våga/vilja kommentera något. Gör det snälla, det blir så mycket roligare då..! För att underlätta kommenterandet har jag ändrat lite i inställningarna så att man numera slipper lösa schiffergåtor á la Da Vincikoden innan man kan lägga sin syrliga kommentar.

Nu är det nästan generande enkelt.

HR-nörderi

Förbereder mig just nu inför den gruppsykologiska utmaningen jag har framför mig (dvs att bo med 40 andra smutsiga människor i 6 veckor i en buss utan utrymme eller privatliv. Den grejen, ni vet) genom att fräscha upp mina FIRO-kunskaper. Alla mina HR-kollegor/vänner är väl bevandrade inom detta, men för er andra kan FIRO i korthet beskrivas som en mycket vedertagen teori för hur grupper (alltså både arbetsgrupper och "sociala" grupper) fungerar och utvecklas. Ren gruppsykologi alltså. Mycket spännande. Nu har jag dessutom möjlighet att granska det här på nära håll i en extrem situation.
Enligt teorin genomgår alla grupper alltid de här tre faserna (+de två mellanfaserna).
Läs vidare om ni är intresserade...

1)Tillhöra-fasen: Alla medlemmarna i gruppen är måna om att bli accepterade av de andra och funderar mycket kring om de verkligen vill tillhöra gruppen och hur mycket de är beredda att anpassa sig. Andra vanliga funderingar är om man passar in och vilka de andra är.

1b) SmekmånadsfasenKort andningspaus. Deltagarna vill fortfarande gärna vara till lags – samtidigt som de känner sig allt mer hemma i gruppen och blir allt mer engagerade i den.

2) RollsökningsfasenDen här fasen är den mest krävande i grupprocessen och tar längst tid att gå igenom. Nu är gruppmedlemmarna inte lika tysta längre, konfrontationer och kraftmätningar uppstår hela tiden och oenigheterna rör i allmänhet kunskap, ledarskap och kompetens. Det bildas ofta undergrupper, stämningen kan vara påtagligt aggressiv och man frågar sig vem ledaren är, hur stort inflytande man själv har i gruppen och hur ens kompetens tas tillvara.

2b) Idyllfasen
De underliggande konflikterna är synliggjorda, en gemensam identitet för gruppen börjar utvecklas och gruppmedlemmarna börjar förstå sina roller.

3) Öppenhetsfasen
Nu fungerar gruppen och medlemmarna kan ägna energi åt de gemensamma målen. Gruppmedlemmarna kommer närmare varandra
(*FIRO=Fundamental Interpersonal Relations Orientation. Det är utrikiska och betyder ungefär "hur man hänger med varandra")

Mitt mål är som vanligt i första hand att inte bli hatad och därmed stenad någonstans vid vägkanten i djungeln/alternativt bortförd under mystiska omständigheter. Allt utöver det ser jag som bonus.

Min plan är att återkoppla till den här teorin under resan allt eftersom gruppen utvecklas enligt de olika stadierna ovan.
(det gav mig också en inte allt för genomskinlig anledning till att lägga in en bild på Fredrik Ljungberg)

Kom och köp en lott!

Ett axplock från de allra mest spännande biverkningsförslagen på mina Malariatabletterna som jag börjar äta i morgon:
-Konstiga drömmar (icke att blandas ihop med mardrömar som nämns i särskild ordning)

-Mardrömmar (icke att blandas ihop med "konstiga drömmar" som är någonting helt annat, vilket ju vem som helst förstår)
-Depression/ångest
-Panikattacker och gråt (jo, det står faktiskt så)

-Kramper
-Att se och höra saker som inte finns (kanske ostbågar)
-Håravfall (har man tur kan man lämna rakhyveln hemma alltså).

...och sen den enda som skulle kunna ge lite positiva effekter:
-Aptitlöshet (högst osannolikt i mitt fall)

Lite grand som en Kenodragning.

Drugs? Anyone?

Helt spontant packade hon ihop bara det absolut nödvändigaste i sin lilla necessär.
-Det är viktigt att resa lätt, tänkte hon belåtet.

(Hypokondrifördämningarna förklaras härmed öppnade!)

Barnhemslåda

På resans andra del, i Tanzania, får man möjlighet att besöka ett barnhem som Rosa Bussarna har ett samarbete med. När jag bokade sin resa fick jag välja till ett antal frivilliga extrakostnader (som avbokningsskydd ect). Prislappen tickade på. Jag var då uppe i 47 000 kr när sista frågan kom: "-Vill du köpa till en säck ris till barnhemmet för 300 kr?". Jag skulle gärna vilja se statistik på hur många som säger nej i det läget efter att just ha spenderat en mindre förmögenhet på sin egen semesterresa.
"-Ja, tack, jag vill gärna lattja runt och ha det kul och uppleva roliga saker och ja, tack jag är beredd att lägga till ännu mer kosing för att få dyka, åka till jättesköldpaddsön, forsränna och andra livsnödvändigheter. I´m in!!"
"Men asså....ris till hungrande barn?...njae...hörrö, jag vet inte. Jag tror att jag hoppar över det den här gången. Men kunde man boka den där katamaranseglingen nu så gör jag gärna det. Tack."  
Nää. Så går det nog inte till. Men eftersom jag dessutom är ett sådant extremt godhjärtat människoexemplar så nappade jag också på möjligheten att ta med en låda med grejer till barnhemmet. Efter en del pysslande och insamlande har jag därför idag fyllt en flyttlåda till bredden med finfina leksaker och barnkläder, lindat in den i mer tejp än små barn som slår in sina första egengjorda julklappar gör och lämnat in den till arrangörerna.
Stort tack till er som skänkt grejer: Lotta, Lottas syster, Sara, Eric och Ida, Elin och Kajsa. Och min systerson Jakob som helt ovetandes gav bort en väldigt fin grej jag köpt till honom som present, men glömt att ge honom. Donation by accident, liksom. Så kan det gå.

Välkommen in!

För nytillkomna läsare (dvs alla, eftersom ingen haft adressen förrän nu):

Jag ska försöka uppdatera den här resabloggen så ofta som möjligt, men någon skriftlig garanti för internetuppkoppling verkar man inte kunna få från Ugandas konsulat. Sloppy place.

Jag gissar också att de gånger jag väl kommer att ha kontakt med det där internettet så lär uppkopplingen vara lite sådär skönt afrika-mañana-slö, så några foton kommer det nog inte förrän efteråt.

Och om jag inte har någon uppkoppling alls på hela resan så kan ni glömma bort att jag någonsin lurade hit er och slog på stortrumman på ett sådant förmätet sätt.

Ja, jösses. Allt kan hända.

Och i händelse av att jag inte kan skriva ett enda inlägg så kan ni egentligen lika gärna läsa om resan här:
Gorilladelen http://www.rosabussarna.com/publish/softadmin.aspx?id=3&JourneyId=22 och Safari/Zanzibardelen http://www.rosabussarna.com/publish/softadmin.aspx?id=3&JourneyId=20