Sista gorillastoryn

Oj. Jag har ju glömt att berätta gorillahistora nr två! I ungefär ett dygn fick jag tro att jag var den ballaste av alla efter min gorillaattack (eller gorillans attack på mig snarare...). Tills jag hörde vad som hänt i den andra gruppen. Jag hörde ju efter det som hände mig att det där inte var så farligt och att han bara ville markera lite. I den andra gruppen hade de varit uppe hos Gorillorna, avslutat timmen och promenerat ner till sina ryggsäckar i ca 10 minuter. De satt och åt sina kex och choklad när min resekompis Iris liksom hör hur det låter bakom dem. Uppe i vegitationen alltså. Och en sekund senare så ser hon en gigantisk silverrygg rusa fram alldeles bredvid henne och förbi henne. Gorillan ser en kvinna lite längre fram och liksom på vägen så grabbar han tag i hennes tröja och släpar med henne upp i skogen ca 20 meter. Där släpper han henne. Hon ligger orörlig en stund, men reser sig sedan och skriker med armarna i vädret "-I´m ALIVE!!!!". Hon hade en tuff reva i byxorna, men blev inte skadad annars. Förutom mentalt får man anta. Jag hade lämnat in för gott efter ett sådant äventyr.
Den här silverbacken hade alltså följt efter gruppen hela vägen ner i smyg och sedan attackerat. Lite som en galen stalker. Snart kommer han säkert börja ringa flåssamtal nattetid också. De är helt gränslösa de där gorillorna, alltså.

Mat och väder



Många Rwandapengar. Räcker till

ungefär en glass (om det hade

funnits att köpa)



Liten väder och matinfo. Det är fullständigt perfekt väder för att resa runt i en buss utan aircondition. Det är varmt och skönt på dagarna - ungefär som en riktigt bra svensk sommardag. Men det är inte olidligt hett. På nätterna är det ganska svalt och det är inga problem att sova. Jag använder i princip bara shorts och linne, men så mycket tid i solen är det inte och nej, jag är självklart inte brun.

Den inhemska maten är väl inte något vi har kastat oss in i huvudstupa direkt och jag har faktiskt inte smakat så mycket olika saker. Det är ju fortfarande afrika och man får vara ganska försiktig med vad man stoppar i sig. De flesta i gruppen har någon form av magproblem, men inget allvarligt.

Maten vi lagar på bussen är enkel, men helt ok. Det är mycket trevligt att äta uppdukad frukost i morgonsolen på långbord och vi får gröt, musli, smörgåsar och te/kaffe. Man turas om att vara med i matlag och jag har hittills bara fixat en frukost.

I övrigt säger jag som Mark Levengoods mamma enligt uppgift skrev på vykortet hem till honom: "Jag har det jättebra och jag saknar ingen av er."

Min frukost



Mattias lattjar med varmvatten





Frukostbordet!



Svenskar med reflexer

Igår kväll när vi skulle gå till en restaurang inne i stan (vi bor lite utanför) blev vi stannade av polisen mitt på gatan. Först såg vi flera polisbilar som susade förbi oss, sedan vände de och körde in framför oss. När vi är ute och går på vägrenen så har vi haft pannlampor på oss, både för att se eftersom det inte finns gatlyktor, men också för att alla bilister ska se oss. De frågade varför och tyckte att det var mycket märkligt. Jag kan förstå det utifrån de mängder människor jag sett komma vandrandes hem från jobbet i komplett kolmörker. Eftersom ingen åker buss och få har cyklar på landsbyggden går alla överallt. Följaktligen är det bokstavligen tusentals människor som går längst med vägen vart man än åker. Det kryllar dessutom av småbarn, så små som 2-3 år. Inte sällan med ett småsyskon på ryggen. Liiite osvenskt kanske.
Men de är poliserna tyckte att det här var höjden av komik (och kallade oss säkert för fegisar på Swahili, men det vet jag inte säkert). Hur som helst så fick vi gå efter en stunds trevligt chitchattande.
Lite skillnad mot de två tidigare rosabussresenärer som vår chaufför Martin berättade om, som tagit foton på fel ställen i Kongo och hamnat i fängelse i ett dygn där. Kanske inte helt bekvämt, men det slår nästan en gorillattackstory. Ganska fräckt. Typ "-Vad gjorde du på semestern då?" "-Nae...inget särskilt. Det vanliga. Lite kongolianskt fängelse. Sånna grejer du vet. Och du?".

Folkmord och framtidstro

En uppmaning man inte ser varje dag. Tack och lov.

Igår åkte vi runt i Kigali med omnejd för att lära oss mer om folkmordet 94. Det var ingen oavbruten skrattfest kan jag meddela.

Överallt i hela Rwanda finns det lila och vita banderoller som ska påminna om det som hänt. Lila är folkmordets färg (tur att vår buss är rosa och inte lila. "-Öh, kolla, där kommer folkmordsbussen!") och vitt står för hopp och framtidstro. Först besökte vi den kyrka som även omtalades i internationell press och där över 5000 hutier blev dödade 94. Allt fanns kvar inne i den lilla tegelbyggnaden, knotor, skallar, kläder, personliga tillhörigheter... De visade den tillhörande skolsalen och det stora blodiga märket på tegelväggen där de slagit ihjäl alla barn genom att krossa deras huvuden och skallar mot väggen. De berättade om hur de kastat in granater och sedan avslutat de som fortfarande levde med machetes. De flesta kranier hade huggmärken/hål.

Vi åkte sedan vidare till the Genocide Memorial där man fick följa hela utvecklingen från kolonialtiden (Rwanda var Belgiskt in till 50 talet) till idag via folkmordet. Ju mer man lär sig om det desto mer absurt är det som hände. Och allt är skapat av kolonisatörerna. Det är en long och svårsmält story. Det man slås av jämfört med många andra krig och kanske t om folkmord är att man faktiskt som ett uttalat mål hade att åsamka så mycket smärta och lidande som möjligt. Därav det flitiga användandet av machete. I Kigali dödades under en natt 8000 människor som lämnades sönderhackade på gatorna. Hundar åt av kropparna och det var fullständigt kaos. Det är svårt att förstå att det här var samtidigt som jag själv svepte öl på Kåren. Idag ser man inga hundar alls i Rwanda eftersom man sköt av alla då de fått smak för människokött och blivit aggressiva. Det andra man också blir helt häpen över är hur man så effektivt valt att gå vidare, att se framåt men inte glömma. Man har på nationell nivå fattat beslut att man numera inte är tutier och hutier utan bara rwandier- det är t om förbjudet att klassa folk så längre. Under en bilresa (som jag kanske nämnde) så berättade chauffören om hur hans bror och syskonbarn blivit slaktade av hans egen granne, men hur han (chauffören alltså) är av åsikten att de måste förlåta och gå vidare för att inte ge konflikten i arv till sina barn. Grannen blev dömd men efter en tid frisläppt och är alltså en person chauffören träffar på gatan varje dag. För någon vecka sedan hade grannen knackat på hans dörr och bett om hjälp med att få hans höggravida hustru till sjukhuset. Och vår chaufför kör henne. Det fullständigt otroliga är att det här är en allmän inställning. Att man måste förlåta för ett högre syfte. Det har inneburit att Rwanda idag är ett av de snabbast växande ekonomierna i Afrika och ligger i framkant i nästan allt (skolgång, infrastruktur, BNP tillväxt etc). Det är en makalös historia och jag är full av beundran för det här folket. Dessutom är det, som jag kanske nämnde tidigare, ett så vackert land med sina böljande kullar och gröna dalar, att jag nog sätter det på topp 3 av vackra ställen jag varit på.

Jag kan bara rekommendera det till alla. Åk hit!



Hålen i väggen från granaterna. Här dog 5000 pers vid ett och samma tillfälle.  



Klassrummet där barnen slogs hjäl mot väggen



Kranier. Månag med hål från machetes



Mellandag

Sitter vid poolkanten på Hotel Serena i Rwandas huvudstad Kigali och softar en stund. Vi lyckades ta in på det lyxigaste och dyraste hotellet i stan när var avsikt med var att checka in över dagen för att få bada och duscha lite. Som alltid så uppskattar man helt nya saker än tidigare när man varit ute ett tag så här. Så här kan en konversation låta: "-Hej, har du varit och duschat?" "-Ja, det var helt fantastiskt skönt, det fanns stråle i duschen!!!".
Så det där med den personliga hygienen har gått in i en helt ny fas som jag nämnt förut. Jag trodde att problemet på resan skulle vara att man inte skulle få tillgång till dusch tillräckligt ofta. Istället har det blivit så att man försöker hitta på ursäkter för att slippa att just duscha när det väl finns chans. Jag har upptäckt att om man tar på sig rena (definitionsfråga) kläder ovanpå så luktar man ok ändå. Dessutom är min plan att ju sämre man sköter hygienen desto större är sannolikheten att man får sova på egen madrass. Sängplatserna är ju inte fasta som jag nämnt utan alla hittar sin sängplats varje kväll och varje gång är det ungefär hälften som får sova skavfötter på en madrass. Jag har nu gjort min premiär på taket i alla fall och sover numera bara där uppe. Det är otroligt mysigt. Som ett kollo typ. Med myggnät och sovsäckar. Det enda bökiga är att när/om man vill gå upp på natten för att gå på toaletten får man svinga sig ner för en brant stege i kolmörker. Då vill man gärna sätta fötterna rätt och dessutom inte väsnas för mycket.
På morgonen är det ganska kallt (nattetid ca 10-15 grader) och det droppar kondens från presseningen ovanför huvudet. I morse vaknade jag av en jättestor iskall vattendroppe i örat. Det var sådär.

Ikväll ska vi stanna i Kigali och ha lite bussfest för de som ska åka hem (som reser en kortare variant) och idag har vi en mellandag med fria aktiviteter, eller "hopp och lek" som vår busschaufför Martin kallar det.
Socialt är det fortfarande toppen och jag har redan ångest för att alla jag umgås med ska åka hem efter halva resan (men då kliver det alltså på nya). Vi har blivit en ganska tight grupp med både några som jag umgås med hela tiden och några som är med ibland. Självklart är den andra bussen fienden och så fort man umgåtts med någon därifrån måste man alkogela sig ordentligt. Ingenting är så teambuildande som en yttre fiende (vilket stärktes en smula i morse när vi såg att en man i 50 års åldern från den andra bussen vinkade hejdå och betalade sitt sällkap för natten, en Rwandisk prostituerad. Då är man modig måste jag säga, med tanke på AIDS siffrorna här. Förutom att man är ett arsle då såklart....)

epilog

Lite tillagg till forra inlagget som blev skrivet lite i affekt.
Sa har dagen efter upplevelsen kanns det nastan overkligt att vi varit dar och fatt uppleva det vi gjorde. Alla i gruppen kanner likadant och gar runt och fanler. Efter trackingen berattade Francois att den grupp vi besokt var en av de grupper som Diane Fossey studerat pa sin tid (se tex filmen "De dimholjda bergens gorillor). Det tyckte vi var galet coolt. Sa troligtvis var silverbacken som gjorde sitt utfall mot mig en liten gorillabebis i samma familj da. Coolt.
Jag kan verkligen, verkligen rekommendera att man gor det om man far chansen. Det finns idag bara 800 bergsgorillor kvar och det kommer att bli svarare och svarare att fa licens att ga upp och besaka dem. Idag far endast 60 besokare om dagen ga upp. Det var verkligen en upplevelse utover det vanliga (och hade varit det aven om jag inte fatt "extra uppmarksamhet").
Nu ar vi nere i en by vid foten av vulkanen och har rekreerat oss. Det betyder packa och packa om. Tvatta i balja och duscha i sjukt kallt vatten.
I kvall aker vi till Kigali (huvudstaden) igen och denna gangen ska vi bland annat gora lite besok i folkmordsmuseer och memorials. Det ar en sadan makaber historia att jag inte riktigt vet hur jag ska ta det till mig.
Men bortsett fran det (aven om just folkmord val kanske ar bland det svaraste att bortse fran...) sa ar allt toppen! Gruppen ar jattebra och jag trivs som fisken. Jag ar smustig som aldrig forr och har inte sett mig sjalv i en spegel pa fyra dagar. Kanske kommer jag aldrig hem igen. Ja. Sa blir det nog.

...And she lived to tell the story

 

På besök i Gorillevardagsrummet

 Ja, jösses...var ska jag börja...?

Sedan förra inläggen har vi begett oss upp i Virungabergen (Virunga=Vulkan pa Swahili. Och ja, pappa. Jag har plockat med en vulkansten till dig).



Resan upp till bergen var i sig helt fantastiskt eftersom vi fick skjuts av en Rwandinsk man i 60 årsaldern som jag pratade med hela resan. Samtalet började med att vi pratade om hans favoritmat och slutade med att han berättade om sina egna upplevelser från folkmordet -94. Fullständigt makalösa historier, men jag får återkomma till det sedan. Nu år fokuset Gorilla treckingen! Vi sov på en lodge uppe i bergen natten före och det var kallt och regnigt. Dagen efter gick vi upp kvart över mitt i natten för att åka till var utgångspunkt för vandringen och vi var alla ganska spända och lite nervösa. Det gick många historier om vad folk varit med om och vi hade höga förväntningar. Väl på plats fick vi träffa var guide Francois, ocksa en man i 60 årsåldern med en inte helt obetydande fysisk pondus. På omvägar fick vi höra att han faktiskt varit en av de Rwandier som arbetade för Dian Fossey på 80-talet. I det har sammanhanget är det väl ungefär att jämställa med att träffa någon som lirat tillsammans med Elvis eller något.



Tuffaste killarna i Virungabergen



Hur som helst. Det var dags för vår lilla grupp på 8 personer att börja den långa vandringen uppför. Först en timme i brant stigning i jordbrukslandskap och förbi små hyddor och massor med små barn som vinkade och ropade på oss. Så småningom nådde vi djungelgränsen och där fick vi ta på oss handskar och mer heltäckande kläder och förberedde oss på den riktiga klättringen. Gorillagrupperna är spridda på berget och guiderna känner av hur långt och jobbigt varje grupp kommer att orka klättra. I 2,5 timme kämpade vi uppåt i tät djungel (vi hörde efteråt att någon grupp bara klättade i 20 minuter och någon i en timme, vilket vi naturligtvis tolkade som att vi ansågs vara spänstfenomen som fick ta den tyngsta turen). Vi gick på något som påstods vara en stig och möjligen var det också det någonstans där under vegitationen, men det var inget som underlättade så det störde direkt. Vi hade tre beväpnade vakter med oss (pga tjuvskyttar och aggressiva gerilladjungelmän från Kongosidan av bergen). Ibland var det rejäl lutning uppåt, ibland var det lodrätt stigning och jag trodde att jag fått bronkit eller någon annan allvarlig lungsjukdom eftersom det var ett himla flåsande på mig. Trots att jag är en sådan genomtränad atlet blev jag givetvis genomsvettig på under en kvart. Vi var nu uppe på 3000 meters höjd och jag mådde lite illa och var yr (vilket på intet vis kan ha berott på överansträngningen). Efter ca 3 timmar stannade guiden och fick info i walkietalkien att en Gorillafamilj var i närheten. Vi lämnade väskorna och smög rakt ut i snåren (alltså från ingen stig till absolut ingen stig). Plötsligt hörde vi hur det brakade till i buskarna och en silverback (gorillahane) rusar ut mot var guide och slår sig för brostet och skriker (jag med inombords). Men nu var det så fiffigt ordnat att Francois pratade Apiska flytande och lugnade snart ner gorillan som efter ett kortare samtal lunkade iväg. Och då såg vi vad som fanns bakom honom... En hel gorillafamilj med mammor, tonåringar, småbarn och en 3 månaders bebis. Precis där! 2 meter framför oss! Det var helt otroligt häftigt.





Tonårsgorilla på väg ut på dåligheter. Kanske något med knark.

Gorillamamma som längtar tills dagis öppnar igen i höst

Gorillamamman myser med 3 månaders bebisen

 

 

Det är viktigt att stretcha sin bebis lårmuskler regelbundet

Vi fotade som besatta och bara fånlog. Det var hur häftigt som helst och går inte riktigt att förklara.Vi fick också senare syn på Silverbacken igen som satt och mumsade blad längre ner i sluttningen. Helt ointresserad av oss. Och imponerande stor. Precis när det var dags för oss att säga tack och hej och lämna gruppen sa gick han upp åt vårt håll (vi stod liksom i en backe) och vi knäppte bilder som om det inte fanns någon morgondag. Då. Händer följande: Från att ha varit hur lugn och blasé som helst reser sig nu 250 kg silverback på bakbenen och gör ett utfall mot mig. Han springer alltså mot mig skrikandes och slår sig för bröstet. Mitt hjärta (och alla andra vitala organ) stannade på fullt allvar av i säkert fem sekunder och jag blev så rädd att jag ev kissade på mig lite. Guiden skriker "-DONT MOVE!!!" till mig och jag minns att jag hinner tänka: "-YOU try not to move in this situation"!! Gorillan var så nära mig att jag kände hans icke-deodorant och kunde ha rört vid hans lurviga arm om jag bara viftat lite med handen. Men jag satt  lydigt hukad och tittade bort som guiden sa. Och nästan dog. Ganska snabbt lugnade han dock ner sig och lommade ivag at andra hallet (gorillan alltså. Guiden stannade kvar). Jag var så chockad att tårarna bara rann och jag kunde inte ställa mig upp pga skallrande ben som temporärt förlorat all sin bärkraft. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv och det var en helt ny upplevelse, olik allt annat jag upplevt. Gorillan däremot fick tydligen feeling av att få spela machomonkey för direkt efterår gick han och tog sig en hona och körde lite "jiggyjiggy" som guiden kallade det. Mitt framför oss. Tydligen också mycket ovanlig. Det hela filmades av någon i gruppen och lär snart ligga på ett Youtube nära dig.

Vår timme var över. Ett av mitt livs starkaste upplevelser kommer dock att finnas kvar för alltid.

Om jag skulle göra om det? Vilken dag som helst. Ge mig två veckor för att låta mina knän sluta skaka som kastanjetter först bara.....

  



  



På väg ner för berget med skallrande knän...



Den skyldige.

 

Några minuter efter det dåliga uppförandet



Jiggy, jiggy (spana foten under....)





Lättad muzungo efteråt













Gorillaprep

Nu ska jag sluta skriva och ga ut i solen. Vi har betalat for att komma in pa det har lyxhotellet och har darfor tillgang till bade pool, dusch (med vatten i) och toalett (med BADE spolanordning som fungerar och papper!!). Det kostade 3000 pengar. Det ar 30 kr. Det var det vart.
I morgon ska jag aka upp till en lodge uppe i djungeln och sova dar for att preparera mig for resans hojdpunkt: Gorilla trekkingen. Enligt rykten har alla Gorillafamiljer pa berget sma bebisar nu varav tva familjer har tvillingbebisar. Kanske dor jag av gullighetschock om jag far se dem. Hoppas.

Money, money

Forsta dagen skulle vi vaxla pengar fran dollars till Rwandiska Franc. Man beraknades behova ca 1500 kr. Det innebar en hog med sedlar som var sa hog att den inte fick plats i varken magvaskor eller nagon annanstans heller. Man borde kunnat hyra en sherpa pa flygplatsen som skulle kunnat ga bredvid hela resan, med enda syftet att bara ens pengabunt.
Konversationerna blev darefter och ibland lite komiska: "-Horro, kan du lana mig 500 000 kr tills i morgon?"
Och oftast kan man det.

Att bo pa Rosa Bussarna



Jenny på taket, strax innan Iris morgonyoga



Kvällsmys på taket med Jenny och Sara



ByggareBjörn sätter upp taket

Lite om mina medresenarer da: Det ar en klar majoritet tjejer och jag gissar att medelaldern ar strax 

Min låda, till bredden fylld med livsnödvändigheter,
Tex Lakritspastiller.

over 30, men nagra ar mycket aldre ocksa. Den aldsta, Kerstin, ar 73 ar och spontanbokade resan i torsdags. Sadar bara. Det ar lite coolt. Utav alla 42 sa ar det ca 30 som akt med Rosa Bussarna forut, manga flera ganger. Jag tanker att det borde vara ett gott betyg. Men det ar ocksa ganska skont att ha med folk som vet hur det funkar att satta upp myggnat i kolmorker i den tillfalligt uppbyggda takstallningen dar man sover eller som vet hur det ar smart att organisera sin packning. For det ar ett evigt packande. Och ompackande. Och hit- och ditpackande. Vara resvaskor star stuvande under britsarna och det ar ingen enkel manover att plocka fram dem (min ar dessutom 22 kg amerikakoffert sa jag kan ha overpackat lite). Sa nar man val gor denna investering i muskelkraft och logistik maste man planera precis vad man behover for grejer den narmaste tiden. Man kan inte heller ha for mycket prylar/klader framme samtidigt eftersom det inte finns utrymme for det i bussen. Alla har en liten plastback med sitt nummer pa, pa en hylla under taket och dar far man lagga sadant som man anvander ofta och vill ha framme, typ tallrik och bestick, solcreme, pannlampa, malariatabletter och oronproppar (min basta van i livet).

Det tog ungefar en dag innan alla blev harligt naturliga och avslappnade i forhallande till varandras kroppar eftersom man ar sa nara varandra hela tiden. Ingen har saklart smink, det ar mycket fotter overallt och det luktar inte smultrontarta hela tiden. Men det ar faktiskt helt ok (nu vet jag att min syster blir jatteorolig och undrar om jag haller pa att bli en sk "fri skal" som kommer att ga over helt till att bara batikklader och dejning, men jag tror att det kommer att normaliseras nar jag kommer hem igen. Men jag kan inget lova).



Ordning och reda är viktigt när man bor så här trångt



Ibland, om man glömt spänna fast dem, ramlar korgarna ner när man åker på skumpiga vägar. Det gör vanligtvis mycket ont när man får en i huvudet. Den, vars låda träffat dig i huvudet för att han/hon inte spänt fast den, får man ett frislag på. Tex Jenny.



Lina funderar på hur det var mobilen fungerade. It´s Ok.



Reseschema inklusive matlagsschema.



Jag och Jenny försöker utan framgång upprätthålla någon slags fräschör och stil.